Erfarenheter
När Håkan kom med idén om att åka till Arizona för att delta i tävlingen Santa Cruz Flats Race och till Kalifornien för att friflyga var jag först lite skeptisk. Så klart att jag ville, men skulle jag ha råd och skulle jag kunna vara ledig från jobbet? Tanken låg och mognade i bakhuvudet ett tag men när jag kom på att det skulle kunna kombineras med köp av ny vinge, en Wills Wing T2, var idén svår att motstå. Lite senare involverades även Tommy Nilsson i planerna. Det var en hel del att fixa först. Det viktigaste och mest problematiska var hur Håkan och Tommy skulle få tillgång till vingar. Både att ta med egna, som extra bagage på flyget eller med fraktflyg, och att hyra på plats kollades upp. Det slutade med att de skulle hyra vingar hos Arizona Airfoils i Tucson eftersom det var enklast. Det blev en Wills Wing U2 för Håkan och en Wills Wing T2 till Tommy. Kortare tid än tre veckor gick inte att hyra och det är svårt att hitta någon som hyr ut vingar i USA. Eric på Arizona Airfoils var den enda vi hittade i området som var villig att göra det. Han är både hängflyginstruktör och återförsäljare av Wills Wing. Min vinge beställde jag i juni av High Adventure i San Bernardino och skulle sedan hämta den på Wills Wing fabriken i Los Angeles. Vingen tänkte jag ta hem som specialbaggage på flyget. Det enda flygbolag som mig veterligen tar med hängglidare i sin lastlista är Lufthansa. De tar 300 USD för en hängglidare enkel resa och kollit får väga max 32 kg. Eftersom min hängglidare vägde prick 32 kg och jag skulle ha extra bygelben med hem samtidigt som jag tänkte lägga liggunderlag mellan fodral och vinge som ett extra skydd valde jag att ta med ett skidfodral för lattor, speedbar och extra bygelben. Det bagaget satte jag på Tommy och det kostade 150 USD extra, inte billigt men säkrare mot skador tyckte jag.
EN ANNAN UTMANING var att fixa hyrbil. Det är inte det enklaste om man ska ha takräcke. Det går att beställa med takräcke, men då kostar det nästan lika mycket till som hela bilen. Dessutom går det inte att välja bilmodell utan det blir alltid ”eller motsvarande”. I vårt fall så hyrde vi av hyrbilsfirman Dollar och beställningen sa en Jeep Grand Cherokee, eller motsvarande. När vi kom dit så var såklart ”motsvarande” en mycket mindre bil. Vi fick då erbjudande om en Mercedes, vilken var motsvarande enligt vår mening. Men då ville hyrbilsfirman ha extrabetalt! Efter 2,5 timmars väntan, snack med platschef och huvudkontor fick vi till sist en acceptabel bil, dock lite mindre än en Grand Cherokee. Nu hade vi emellertid tur, för det satt takräcke på den utan att hyrbilsfirman noterade det! Erfarenheten av detta är att man nog ska hyra av mer kända uthyrningsfirmor typ Hertz och Avis, de är kanske lite dyrare men använder förhoppningsvis inte samma gangsterfasoner som de billigare firmorna.
Den viktigaste erfarenheten på hela resan gjorde vi i samband med flygbogsering inför och under tävlingen Santa Cruz Flats Race. I Sverige använder vi fluck och veklänken sitter på bogserlinan. Amerikanarnas bogserrelease är utformad som ett v-drag där veklänken sitter på ett av de två dragen, vilket gör att dragkraften blir hälften så stor mot det system vi använder. Vi insåg inte det med en gång och vi fick därför ett antal veklänksbrott både under provflygningen av de för oss nya vingarna och under första tävlingsheatet. Det kunde ha slutat illa, men det gjorde det tack och lov inte! Efter det skaffade jag och Tommy samma release som amerikanarna använder, medan Håkan körde med dubbla varv veklänk.
Text: Thomas Hylander
Santa Cruz Flats Race
Santa Cruz Flats Race är en plattlandstävling för både proffs och nybörjare med olika klasser, Sport class och Open class, beroende på erfarenhet. Även Swift och Rigid wing tävlade i egna klasser. Första tävlingsdagen fick vi känna på den extrema värmen i Arizona, de flesta dagarna låg temperaturen över 40°C och det blev nästan outhärdligt att vara ute på startområdet där det inte fanns någon annan skugga än under vingarna. Massor av vatten gick åt, men man vande sig efter några dagar. Likaså var det väldigt torrt så allt blev grusigt och dammigt. Vingarna riggades bäst på gräset i skuggan av hotellet på morgonen innan de bars eller rullades ut till startplatsen. Vi var något nervösa för vad som väntade vid de första utelandningarna, men efter hand blev man mer och mer bekväm med det platta ökenlandskapet som erbjöd landningar så gott som överallt. Men det gällde att välja sina landningsfält för obrukade områden med lite småbuskar verkade skallerormarna tycka om. Banorna var mestadels förlagda längs med någon större väg för att underlätta upphämtningen, som man var tvungen att fixa själv. Vi hade ett avtal med norrmännen, som hade egen förare med sig, att plocka upp en av oss så att denne sedan kunde plocka upp oss andra. TROTS ATT DET VAR MÅNGA deltagare var det aldrig riktigt trångt i luften, så man fick hålla utkik efter varandra för att hjälpas åt att hitta lyft. Termiken var ganska lugn för det mesta, men det kunde dock bli lite stökigt när man närmade sig de få berg som fanns i området. Vinden var svag de flesta dagarna vid starten, men det var ganska vanligt att vinden ökade och ändrade riktning under dagen. Sista tävlingsdagen svepte dustdevils över starten och ett åskväder drog in på eftermiddagen. En dustie välte omkull bogsertriken under taxning. Inga personskador, men väl materiella. Överutvecklingen gjorde att inga piloter kom i mål sista i sista tasken utan så gott som alla fick landa längs med banan. Två av sju dagar blev inställda när en orkan från Mexiko drog förbi. En tävlingsdag startade ofta med medvind till första brytpunkten som låg mellan 23-48 km från start eftersom organisatören var mån om att vi skulle komma en bit. Efter en lugn bogserstart blev man avvinkad på ca 700 m höjd. Ofta hittade man en bra blåsa som tog en upp till ca 2000 m över marken. Högsta höjd var ca 2500 m vilket var lite förvånande, då man kanske hade förväntat sig högre höjder. Därifrån började man glida mot toppen av Casa Grande Mountain, ett litet berg med en höjd på cirka 700 MSL. I medvind var det inte så svårt, dock fick man bättra på höjden någon gång annars var det problem att nå berget. Men berget funkade inte alltid utan ibland lyfte det faktiskt bättre på plattlandet. Därefter låg ofta TP2 åt andra hållet, detta för att man skulle passera hotellet igen, vilket uppskattades av vissa då man kunde landa vid hotellet om man tappade höjd.
VI FICK ALLA BRA FLYGNING och vår erfarenhet bättrades på rejält. Man förstår att det finns lite bättre förutsättningar att bli en duktig hängflygare i USA. Efteråt pratade vi med vinnaren av sportklassen, Cory Barnwell från Texas, och frågade honom hur mycket man brukar flyga på ett år i USA. – Jag har flugit ca 200 timmar det här året! Men de flesta flyger runt 100 – 150 timmar per år om man är aktiv! Vi vågade knappt berätta hur många timmar vi brukar få ihop på ett år… Sista tävlingsdagen passade vi även på att provflyga en Dragonfly, vilket är ett specialbyggt treaxligt roderstyrt flygplan för bogsering av hängglidare. Vi har länge drömt om att skaffa en sådan till klubben men både pris och framförallt svenska myndigheter har än så länge satt stopp för det. Vi fick flyga med Bob Bailey som konstruerade den för många år sedan. Han demonstrerade även lite avancerad flygning som kan genomföras med den. Tävlingen Santa Cruz Flats Race kan varmt rekommenderas och vi träffade många nya trevliga människor som gärna delade med sig av sina flygerfarenheter. Dessutom var tävlingen mycket välorganiserad och hade ett lyxigt boende alldeles vid starten. Det senare var nästan en nödvändighet, med tanke på den extrema hettan man utsattes för under dagarna.
Text: Tommy Nilsson
Andy Jackson Att komma till Los Angeles och Kalifornien var annorlunda och på något vis kändes det som vi slutligen var på semester trots allt. Dagarna hade varit långa i Casa Grande, tidiga morgnar och sena kvällar och en fysisk ansträngning där emellan som tog all vår energi. Nu kunde vi sova längre, rigga i lugn och ro och få ett vanligt bekvämt flyg i ett fint bergsområde, precis som vi är vana vid på våra Alpresor. Ibland kunde det bralla på ordentligt och många lokala piloter kallade det för en Thermal playground som vi definitivt kände av. Mycket trevlig flygning på dagarna med aktiv luft över hela berget. På kvällen var det pensionärernas lekplats. Då hade det lugnat sig och med start runt 17-tiden fick vi trevliga hangäventyr i solnedgången. Från Andy Jackson kan man ta sig ut på längre sträckor, men det kräver att man har god höjd då det i vissa passager inte finns så mycket landningar. Veckan innan hade de varit uppe på 12000 ft, dvs ca 3600 meter. Då hade de tittat ner på trafikflygplanen som passerade under dem! Det är visuellt luftrum men relativt vältrafikerat av helikoptrar, brandflyg, privatplan och större trafikflygplan som passerar på cirka 2500 m för sin inflygning till den regionala flygplatsen. Vi valde därför att hålla oss under denna höjd även om molnbasen låg lite högre. Även mitt i veckan behövde vi inte flyga ensamma. På landningen satt ett gäng glada pensionärer och drack pilsner. Deras uttryck We´re a drinking team with a hanggliding problem verkade stämma ganska bra överens med verkligheten. På onsdagar brukade de arrangera flygkvällar då många kom efter jobbet och slöt upp för ett fint kvällsflyg och lite mingel på landningen tills det blivit mörkt. FÖRSTA DAGEN HADE VI TUR och träffade på skärmflygaren Dusty Rhodes som hade en stuga att hyra ut nära berget. $100 per natt betalade vi tillsammans, vilket kändes väldigt överkomligt. Framförallt kunde vingarna ligga säkert och tryggt på bakgården. Vissa områden i Los Angeles kändes inte helt ideala att ha olåsta grejer för 100 000 kronor på taket. Landningen vid Andy Jackson Airpark är ett ganska stort gräsfält med 3 graders uppåtlut vilket gör att den ser mindre ut än den egentligen är. Givetvis ryckte det lite i vingen under inflygningsvarven, men så fort man kommit in på finalen, relativt lågt, så var vinden så mjuk och rak den kunde vara. Superlätt att landa, åtminstone om man kom in rätt. Topplessvingar glider gärna långt, så det var viktigt att göra en bra inflygning. Att skjuta över var inget alternativ för då riskerade man att hamna bland taggiga ökenbuskar eller stenblock. Förutom trafikflyg i det visuella luftrummet och starka vindar på slutet hade vi inte några större bekymmer. En obligatorisk lågräddning hann vi också med.Med öppen sele på 100 meter över landningen så kom superblåsan och drog en direkt upp på 2500 meter. Lika härligt varje gång. Med fantastisk utsikt och lugnt och skönt på höjd kunde man sedan flyga runt så länge man orkade. Sista dagen var det stora linsmoln på himlen och startvinden var rejält mycket hårdare än dagarna tidigare. Vi bestämde oss då för att göra ett besök på Wills Wing-fabriken i Orange. Det var intressant att se hur de testar vingarna och hur liten yta de har, och få anställda. I Andy Jackson testflyger de även sina nybyggda vingar före leverans. Filmer från resan finns på: vimeo.com/109477090 och youtube.com/hangglidinghakan
Tidigare publicerad i Hypoxia 2/2015
