Den 17-21 juli, med lördag 22 juli som reservdag, gick German Open av stapeln i Altes Lager strax söder om Berlin. Det är en plattlandstävling och start sker med hjälp av flygbogsering. De senaste åren har man på Altes Lager växlat mellan German Open och German Flatlands vartannat år. Båda tävlingarna är populära och maximalt antal deltagare brukar vara 65 st. Ofta är det många fler som anmäler sig och tävlingsledningen väljer då ut vilka som blir erbjudna en plats. Hur denna selektering går till har vi dock inte kunnat räkna ut. Även i år var det fullbelagt, men både Tommy och jag blev erbjudna en plats vilket vi såklart accepterade. Men till start kom bara 56 tävlande, där 25 piloter tävlade i klass 1 Flex Wing och 31 piloter i klass 5 Rigid Wing.
Lite intressant var bogserflygplanen som användes. Fem av dem var konventionella trikar (UL-A), en var en Bailey-Moyes Dragonfly (UL-B), men det kanske mest häpnadsväckande var att man även använde en tjeckisk AirLony Skylane. Skylane är en konventionell UL-B kärra som ser ut som en Cessna 182 Skylane. Den kan utrustas med lite olika motorer men jag misstänker att det satt en Rotax 912 på 100 hk eller motsvarande i aktuell kärra. Enligt specifikationen ligger maxfarten på 252 km/h, marschfarten på 135-210 km/h och det kanske intressantaste för vår del stallfarten på 64 km/h. Både Tommy och jag var oroliga för att vi skulle bli tilldelade den som bogserkärra. Men när vi frågade arrangörerna var det helt ok att välja bort den. När andra piloter blev bogserade av Skylane såg man direkt hur brant den steg. Jämförde man med framförvarande trike-ekipage steg Skylane mycket brantare och nådde urkopplingshöjden på 600 m GND mycket snabbare än övriga bogserkärror.
Tommy som blev övertalad att kroka i Skylane heat 2 upplevde starten som att hänga efter en vinsch med en stighastighet på 4-5 m/s. Det gick enligt honom fort, 75-80 km/h ibland kanske lite snabbare. Men eftersom luften var lugn var det inte så svårt att hänga efter. När det var dags att releasa vickade planet på vingarna. Vi noterade även att samtliga bogserkärror var utrustade med 4-taktare, utom en trike som hade en Rotax 582 2-takt. Intressant var även en rysk trike, A.I. Rusak ATOM, med en anpassad Honda motor på 120 Hk. Denna flög enligt min bedömning med ungefär samma hastighet som vår egen trike i SDFK men med bättre stig.
Enligt det tyska reglementet ska bogserlinorna vara 60 – 80 långa. Samtliga linor var 60 m. Varför man valt den kortaste tillåtna längden vet jag ej, men vi upplevde inte det som några problem. I Sverige använder vi 70 m bogserlina. Nackdelen med för kort lina är att det blir svårt att hänga efter och att risken för lockout ökar.
På söndag kväll den 16 juli var det inskrivning. När vi skulle ladda in luftrummen i våra Flytec 6030 instrument ville arrangören att vi skulle ha SD-kort i våra instrument eftersom de hävdade att filerna inte fick plats i instrumentets interna minne. Några SD-kort hade vi inte med oss så vi bestämde att vi skulle försöka fixa det innan måndagens briefing på första tävlingsdagen. På hotellet kom jag på att jag hade ett SD-kort i min kamera vi kunde använda. Enligt Tommy finns det tillräckligt med internminne i våra instrument så om arrangören bara laddade ned filerna på SD-kortet kunde vi själva sedan tanka över dem till våra instrument.
På måndag morgon innan briefing gick vi in på tävlingsexpeditionen och man tankade över filerna åt oss på SD-kortet. Tommy noterade dock att det var ett annorlunda filformat, inte det som brukar användas. Det som sedan hände får inte hända! Jag vet inte hur vi lyckades med att stoppa SD-kortet i båda våra instrument utan att den ene hann varna den andre. Men det lyckades vi med och båda instrumenten frös till is. Inget hände när man tryckte på knapparna. Men när Tommy tog ur batterierna ur sitt instrument och satte i dem igen så fungerade instrumentet. Jag gjorde samma sak och fick ljud i instrumentet men skärmen var helt blank!
Efter otaliga försök med att plocka i och ur batterierna, skruva isär instrumentet för att se om där var nåt fel, och jag fortfarande inte hade bild på displayen var jag ganska övertygad om att displayen var trasig. Tommy lyckades ragga upp ett låneinstrument åt mig, en enklare variant att använda som variometer, vilket tacksamt togs emot då jag kunde navigera efter min gamla Garmin 76S GPS. Som tur var ställdes dagens heat in p.g.a. kraftiga vindbyar, så vi hade i.a.f. lite tid på oss. Jag var ganska knäckt vi det här laget, äntligen skulle det bli flygning och så har instrumentet pajat!
Efter några timmars misströstande fick Tommy en idé. Kanske hade kontrasten på displayen hamnat i nolläget, instrumentet gav ju ljud ifrån sig. För att hitta rätt i menyerna tog Tommy sitt instrument och tryckte sig fram till rätt plats i menyerna. Jag följde efter med mitt instrument genom att göra lika många knapptryckningar som Tommy. Till sist borde vi vara framme och jag trycker pil upp för att öka kontrasten. Sakta tonar detaljerna fram på displayen! Sällan har jag blivit så glad, Tommy räddade min dag, min vecka, ja hela sommaren! Helt fantastiskt, jag hade aldrig kommit på det själv.
Tisdag blev första tävlingsdag, vilken vädermässigt såg lovande ut. Dagens uppgift var en triangelbana på 72 km. Första benet inte så långt och i medvind, sedan ett långt ben i motvind, för ett avslutande mycket kort ben i mål. Fina cumulus förutspåddes med en molnbas på drygt 2000 m och relativt svaga vindar. Flex Wing skulle starta först, jag hade plats 23 i startordningen och Tommy plats 20. Med sju bogserflygplan skulle det gå väldigt snabbt att få upp piloterna i luften så det gällde att göra sig i ordning med en gång. Eftersom jag kände mig ringrostig och inte flygbogserat sedan april 2022 blev jag mycket glad när enda Dragonfly rullade fram när det var min tur. Starten gick bra och urkopplingshöjd var 600 m. Det var ganska enkelt att hålla sig uppe, men jag tog mig aldrig till molnbas, den sista biten ville sig aldrig riktigt.
Sedan vintras har jag haft lite problem med rygg, nacke och högerarm. Det är nån nerv som hamnat i kläm mellan en ryggkota och skulderblad. Hur som helst så kändes detta av redan från start, inte alls outhärdligt men ganska störande. Efter att ha tagit ganska lång tid på mig med att försöka nå molnbas på väg mot TP 1, tänkte jag att så här kan jag inte fortsätta. Jag måste snabba på så jag slipper den malande värken i arm/nacke. Jag struntade därför i att ta mig hela vägen upp och det gick ganska bra till att börja med. Men i motvinden mot TP 2 straffade det sig ganska snabbt. Jag tog ett lite väl långt glid och hamna lågt i ett skuggområde. Samtidigt ser jag Tommy lite ovanför mig till vänster. Han tar sig upp, men inte jag.
Tommy, som är mycket envis och bra på att gneta, fortsatte sedan sakta framåt i motvinden mot TP 2. För varje gång han kurva upp sig gick det bakåt en bra bit som han sedan fick ta igen i nästa glid. Jag landade efter 1 h 43 min och 33 km flygning, Tommy som fortsatte i 2,5 h till, hade bara ett par km kvar till TP 2 och flög 63 km av banan. Det gav honom en 11:e plats. Själv hamnade jag längre ned i listan på plats 20. Inte sist i alla fall! I Flex Wing klassen gick 10 piloter i mål.
Onsdag skulle enligt prognoserna bjuda på ganska bra termiskt väder, men vinden såg ut att bli stark med vindbyar på en bra bit över 30 km/h. Området är väldigt platt och inte så mycket skog som skapar turbulens, men det är ändå lite väl mycket vind i byarna. En bana sattes i.a.f. och den här dagen skulle Rigid Wing starta först. De flesta riggade och gjorde sig klara för start, men under tiden ökade vinden och vi var ganska skeptiska. Men Tommy är en tävlingsmänniska och flyger de andra så flyger han, till en viss gräns enligt honom själv. När han dessutom skulle starta precis efter självaste Jonny Durand, så gäller det att inte tappa mark. Det var bara en person som inte riggade, och det var Jonny Durand! Han tyckte att med den vinden som var och vad som sedan lovades i prognoserna så såg det inte bra ut. Samtidigt var Tommy i princip ikrokad och klar! Hela Rigid Wing fältet kom iväg utan större bekymmer, men några fick landa och göra omstart. Det syntes också att de hade problem att ta sig mot första TP som låg i motvind. Innan det var dags för Flex Wing blev det en ny briefing och man tog bort första TP i sicksackbanan så man skulle slippa motvindsbenet. Men ingen startade, utan alla avvaktade. Det hade även drivit in en hel del moln som skuggade stora områden. Nu började dock Jonny Durand att rigga, men utan stress. Tommy var fortfarande ikrokad och klar. Lite senare kom beskedet. Dagens heat för Flex Wing ställdes in p.g.a. starka vindbyar.
Torsdagen såg inte jättelovande ut, en del vind men inte så illa som på onsdagen. Lite sämre med termiken, ganska mycket moln, men termiskt enligt prognos. Banan som lades var en sicksackbana på 76 km i medvind med mål på annan plats. Denna dag var det åter dags för Flex Wing att starta först. När det närmade sig start var det riktigt mulet, men de flesta som startade lyckades på något sätt hänga kvar i luften. Men man förlora dem snabbt ur sikte då de drev iväg i vinden. När det var dags för mig hade jag inte så stora förhoppningar, men jag blev glad när det var ATOM triken som rullade fram för att bogsera mig. Starten gick bra, lugnt och fint i luften utan stök. Blev avvinkad på 600 m där jag inte sjönk så mycket. Snart kunde jag hålla nollan och efterhand börja det stiga så smått. Hängde kvar i blåsan och lät mig driva med vinden som ju var åt rätt håll mot första TP. Det är det som är så skönt med plattlandstävling över stora öppna fält, man behöver inte bry sig om landningar då de finns överallt, det är bara att drifta med. Om det går åt rätt håll vill säga.
Efter en stund hamnar jag i bättre stig och kan kurva på riktigt. Jag ser knappt några andra vingar och undrar vart de tagit vägen. Då kommer en vinge med blå noskon emot mig på lite lägre höjd. Misstänker att det är Jonny Durand. När han kommer närmre ser jag mycket riktigt Red Bull loggan på hjälmen. Tänker att nu ska jag minsann hålla mig över honom. Men efter ett par varv har han passerat och nått molnbas, sedan ser jag inte honom mer.
Trots att det är mycket moln går det rätt bra. Basen ligger på ca 1300 m MSL och efterhand minskar molnsjoken och det blir mer och mer väldefinierade cumulus. Tar första TP ganska lätt och kan fortsätta mot TP 2. Strax innan turnpoint hamnar jag under ett stort molnsjok som skuggar stora delar av området. Ser en vinge som landat i utkanten av ett gigantiskt fält. Jag får fatt i en svag blåsa på ganska låg höjd, men jag driver samtidigt bakåt mot ett gäng fula vindkraftverk. I och med att det blåser rätt mycket har jag ingen lust att tvingas landa i lä om dem då deras ändvirvlar inte skulle vara snälla mot mig. Flyger därför fram en bit men tappar då det lilla stig jag har. Står snart på backen tillsammans med piloten som redan landat där.
Ca 29 km flygning och en 12:e plats för mig detta heat. Många hade trillat ned i samma område. Tommy hade mindre tur och efter två starter lyckas han knappt ta sig ur startcirkeln. Fler hade tvingats landa på fältet igen, men några väntade ett par timmar tills vädret såg bättre ut. Steve Docherty från Australien lämnade startcirkeln så sent som 16:18 och gick ändå i mål som tredje pilot. Corinna Schwiegershausen lämnade startcirkeln 17:00 men saknade 5 km till mål. Totalt 4 piloter i mål detta heat.
När man anmälde sig till tävlingen så stod det i deras PM att man själv var ansvarig för upphämtning efter utelandning. Dock fanns det en officiell upphämtningsbuss med släp som kunde ta flera vingar. När man landat skickade man helt enkelt ett meddelande till tävlingsledningen att man behövde upphämtning. Det funkade bra för mig första dagen. Andra dagen skulle bussen befinna sig i målområdet, som låg på annan plats, till siste pilot hade anlänt. Eftersom ingen sista starttid var utsatt och det fanns deltagare som gjorde en omstart så sent som kl. 17 så skulle det dröja länge innan bussen skulle börja köra och plocka upp folk. Det var några som kom tillbaka till Altes Lager mycket sent den kvällen. Men här hade jag tur att ha Tommy som kompanjon! Alla vet att han är glad för att prata och dessutom har en sympatisk framtoning. När han landat och riggat ihop såg han ett hus där det fanns folk i trädgården. Han gick helt enkelt fram till dem, presenterade sig och undrade om de kunde hjälpa honom med skjuts tillbaka till Altes Lager som låg någon mil bort. Och jodå, det var inga problem. De ville knappt ens ha betalt! Så Tommy kom snabbt tillbaka, tog bilen och hämtade sin vinge för att därefter köra och plocka upp mig. Så vi var tillbaka till Altes Lager båda två i god tid.
Fredagen, som var sista ordinarie tävlingsdag, ställdes in p.g.a. regn. Eftersom två heat redan genomförts och ledande pilot hade över 1000 poäng så räknades tävlingen som godkänd. Därför utnyttjades aldrig reservdagen. Pilots party skulle hållas på fredagskvällen, men eftersom det var ont om lediga färjeavgångar passade Tommy och jag på att åka hem direkt efter fredagens briefing.
Vann tävlingen, klass 1, gjorde Gerd Dönhuber (Tyskland), tvåa blev Jochen Zeischka (Österrike) och trea blev Steve Docherty (Australien). Själv slutade jag på en 17:e plats och Tommy tappade till 22 plats p.g.a. torsdagens misslyckade heat.
Fullständigt resultat från tävlingen kan ses här:
German Open HG 2023 Blog – Gleitschirmfliegen und Drachenfliegen_in Altes Lager (dcb.org)
Jag kan verkligen rekommendera att ställa upp i någon av tävlingarna German Flatlands eller German Open i Altes Lager. Det är inte så långt att åka och plattlandsflygning med så mycket landningar utgör an annan dimension av flygandet än man är van vid. Man kan flyga mycket mer avslappnat när man slipper oroa sig för landningar. Det enda man måste se upp med är alla vindkraftverk som de lusat ner området med. Men de flesta är inte så höga som i skogarna här hemma.
För den som är flyghistoriskt intresserad är Altes Lager basen också en intressant plats. Under kalla kriget var det en rysk militärflygbas. Det finns en hel del rester att beskåda från den tiden.
