Öppna Danska i hängflyg
Joakim Hindemith har länge propagerat för denna tävling, som brukar gå av stapeln i Fasterholt mitt på Jylland första veckan i juni. I Hypoxia nr 1/2015 finns ett trevligt reportage där han förklarar varför. Jag kan inte annat än hålla med! Jylland är fantastiskt att flyga cross country på. Särskilt för oss svenskar som är vana vid skog, skog, skog och enstaka landningsmöjligheter. På Jylland är förhållandet omvänt, öppet och massor av landningsmöjligheter med enstaka skogsdungar. Marken, som till stor del består av sand, genererar dessutom fin termik. Jag ångrar att jag inte tagit mig tid att åka till Fasterholt tidigare, men i år var det dags och jag åkte tillsammans med Tommy Nilsson, Per Andersson och Joakim Hindemith. Det skulle visa sig bli min bästa tävling hittills. Här följer ett referat sett från mitt perspektiv.
HEAT 1, 29 MAJ Ganska låg molnbas, cirka 800 m med en hel del moln. Vinden är måttlig från omkring ost, så banan sätts med mål på västkusten och en brytpunkt ungefär halvvägs. Total längd 51 km. Det är min första start med markbogsering på många år och jag vet inte om att man kör med vändhjul. På väg upp i lufthavet spanar jag febrilt efter bogserbilen, men ser den inte eftersom den kör emot mig och jag tittar för långt fram. Detta resulterar i att när jag tycker att det inte stiger längre och ska releasa så är jag i praktiken på väg ner igen med ett ganska kraftigt drag i selen. Jag får därför inte loss releasen med en gång utan det krävs ett par försök där jag får ta i ordentligt! Loss kommer jag, men det kunde ha slutat illa. Man kanske ska kolla upp startmetoden lite bättre först… Det är ingen större konst att hitta termik och vinden gör att man driver i rätt riktning. Men molnbasen är låg så det känns lite ovant att ge sig iväg på sträcka 6-800 m över marken. Jag lyckas ta mig nästan halvvägs och landar på en åker nära ett stort skjutfält. Betydligt bättre går det för både Tommy och Jocke som båda landar i mål, trots att de aldrig var högre än 800 m. Vann heatet gjorde Nils Ole Dalby.
HEAT 2, 1 JUNI Efter att både 30 och 31 maj blivit strukna på grund av dåligt väder är det dags igen. Molnbasen är nu betydligt högre, nästan 1500 meter med enstaka cumulusmoln och vinden är måttlig omkring nordost. Med måttlig vind menar jag en medelvind på omkring 5 m/s. Jämfört med vårt hemmafält som är omgärdat av skog så kan man flyga i betydligt mer vind på Jylland eftersom det inte är lika mycket skog där som genererar turbulens. Banan går även denna gång ut till västkusten med en brytpunkt. Men sista benet har en mer nordlig riktning vilket innebär sidvind sista biten och den totala sträckan är 59 km. Denna dag får jag lära mig en ny läxa – att lyssna ordentligt på briefingen! Eftersom det finns många kontrollerade luftrum både norr och söder om Fasterholt gäller det att hålla koll på gränserna pna i hängflyg 8 9 och även höjden. Med första dagens låga molnbas var det inget problem, så det är inget jag tänker på den här gången heller. Flygningen går mycket bra, det är lätt att ta sig upp och tillsammans med Per och en till beger jag mig mot första brytpunkt. Enstaka cumulusmoln visar vägen. Snart kan man se den danska västkusten med milslånga stränder både norrut och söderut. Vid Ringköbing Fjord bildar stranden ett ”rev” utanför. Fantastiskt vackert! Söder om fjorden tar jag min sista blåsa och toppar ut strax under molnet för att med säkerhet kunna glida i mål. Jublande glad inser jag att jag kommer att gå i mål för första gången i en tävling. Målet är ute vid kusten, men jag har så god höjd att jag väljer att glida in en bit över land och landa på en åker istället för att riskera turbulens från sanddynerna när vinden kommer från land. Även Per går i mål, men han landar på ett annat fält. Men säg den glädje som varar. Via telefon får jag höra av Tommy att en olycka har hänt på starten. En av de danska piloterna har fått ett kast i samband med landning och flugit in i ett träd. Han har skadat sig rejält och blivit hämtad av ambulans. Senare visar det sig vara flera benbrott, men att han troligen kommer att bli helt återställd. Vid så pass mycket vind som råder under tävlingen är det viktigt att inte flyga i lä av skogsdungar eller liknande, det kan lätt generera i ett kast som är svårt att häva med en hängglidare och man blir passagerare istället. Lite senare, när jag lämnat in GPS:en för registreringm kommer nästa dåliga besked. Jag har flugit för högt och kommit upp i TMA. Det är inte bara jag utan flera andra som har gjort samma sak, däribland Per. Så vi blir diskade från dagens heat, 0 poäng! Surt! Vann heatet gjorde Mikkel Krogh.
HEAT 3, 2 JUNI Det är få moln med en bas ungefär som gårdagen samt en ostlig vind på 6-7 m/s, vilket är i mesta laget. Med facit i hand kanske heatet borde Topptrion. 1:a Mikkel Krogh i mitten, 2:a Nils Ole Dalby till vänster om Mikkel och trean Flemming Lauridsen närmast kameran. strukits. Banan är även denna gång som ett dog-leg västerut. Total längd 61 km. Jag gör ett startförsök, men den kraftiga vinden blåser sönder termiken och gör den svårfångad. Blåsorna kommer också i cykler vilket syns tydligt på molnen som oftast trasas sönder direkt efter bildandet. Men vid de lite kraftigare cyklerna håller de längre och blir större. Jag lyckas inte ta mig upp och landar ganska omgående på fältet igen. Trots att det är så öppet är det rejält stökigt och man får parera snabbt för kast vid landningen. Jag tycker inte det känns säkert så jag avstår från att göra fler startförsök. Men rätt många kämpar på och kommer iväg till sist, om än inte så långt. Tommy landar på segelflygfältet en halvmil väster om Fasterholt och Jocke gör dessvärre en ”groundloop” vid landningen i den kraftiga turbulensen och knäcker yttre vingrör. Därmed är det slutfluget för Jocke denna tävling. Per avstår också från fler startförsök och blir kvar på fältet. Endast två piloter gick i mål, Nils Ole och Mikkel. Snabbast var Nils Ole som därmed vann heatet.
HEAT 4: 3 JUNI Få eller nästan inga moln på himlen idag med bas på omkring 1500 meter. Vinden är betydligt svagare, ungefär 4 m/s från ost. Banan är 60 km med ett dog-leg väster och norrut. Efter start är det ganska kämpigt att komma över inversionen på 800 meters höjd. Först efter ett antal kilometer lyckas jag ta mig igenom så jag kan ta lite höjd för att passera ett större skogsparti. Efter att ha toppat ut på ca 1450 m glider jag vidare mot första brytpunkt och tar den. Hittar inga som helst blåsor på vägen och kommer riktigt lågt. Ser ut ett fint landningsfält, men på cirka 200 meter får jag en jämn och fin blåsa som tar mig upp igen. Jag glider vidare mot hägrande moln längre norrut, men når aldrig fram till dessa utan står på backen efter 42 km och nästan två timmars flygning. Ingen av oss svenskar går i mål, men Tommy är nära och landar endast fyra km kort. Vann heatet gjorde Flemming Lauridsen.
HEAT 5, 4 JUNI Till skillnad från övriga dagar är vinden från väst och mycket svag. Få cumulus med en bas på över 2000 meter och varning för CB med åska under eftermiddagen. Banan sätts därför som en 54 km triangel österut med start och mål på hängflygcentret i Fasterholt. Det ska visa sig bli svårt att ta sig upp efter start. Termiken som kommer och går i cykler är mycket svag, flera deltagare behöver därför flera startförsök. Men de flesta kommer iväg till sist, utom Per, jag och Fredrik Vincents. Efter fyra startförsök där jag knappt känner av en endaste gnutta termik är jag nära att ge upp. Men Per föreslår att vi ska vänta en halvtimme så kanske vi får en ny termikcykel och kan göra ett nytt försök. Sagt och gjort, vi avvaktar. Efter en halvtimme ser jag cumulusmolnen växa till sig igen och blir ivrig att komma upp. Jag är därför först på startvagnen och Per och Fredrik ställer sig i kö. Precis innan jag ska starta hör jag hur man ropar att första tävlande är på väg in i mål. Efter release hittar jag nästan direkt en blåsa och efter ett par varv inser jag att nu är det andra grejor på gång. Tar mig snabbt upp till 1700 meter och ser att Per och Fredrik också är på väg upp. Halvvägs mot första brytpunkt ligger ett fint cumulus lite norr om kursen. Jag väljer att gå mot det, för då skulle jag även få lite mer distans till det ganska närliggande TMA:t söderut. Toppar ut på ca 1800 meter och glider mot första brytpunkt som jag tar utan problem och vänder därefter norrut mot andra brytpunkten. Jag hittar en ny blåsa som är ganska stökig och inte särskilt homogen. Tar en stund, men till sist tar jag mig upp till bas som nu nästan är på 2200 meter. Glider mot tredje brytpunkten som ligger precis före ett stort moln där man kan ana tendens till ett CB-städ. Det regnar också ganska kraftigt under det, men mycket lokalt. Jag tar brytpunkten och vänder mot mål. Efter endast någon kilometer väntar där ett nytt fint litet cumulusmoln som jag kurvar mig upp under. Men regnet och det växande CB-molnet ligger nu hotande nära, så jag följer med upp till 2000 meter sedan drar jag full VG och styr kosan mot målet som ligger knappt 20 km bort. Det känns som om CBt växer och att jag inte kommer bort från det, så jag speedar på rätt bra och håller drygt 80 km/h en stor del av tiden. Spanar också ivrigt mot målet men ser det inte. Jag sjunker inte så mycket och inser att jag nog kommer att klara mig i mål utan att behöva kurva. Bara inte åskmolnet kommer ifatt mig och ställer till problem… Till slut ser jag målet och kan glida in över det på 300 meters höjd. Gör ett snabbt landningsvarv och landar perfekt framför klubbstugan på centret. Min bästa stund som tävlingspilot! Vid loggningen visar det sig att jag har snabbaste tiden av alla, med knappt två minuter tillgodo på Nils Ole! Det får jag tacka åskmolnet för, annars hade jag aldrig speedat på det sättet. En viktig lärdom i hängflygsammanhang – ge aldrig upp även om det ser hopplöst ut. Det kan komma en ny termikcykel som gör att bli hur bra som helst! Tack vare den tursamma vinsten i sista heatet hamnar jag på en fjärde plats i totalen. Om än ganska många poäng efter trean som är Nils Ole. Tvåa blev Flemming och vann gjorde Mikkel. Totalt var vi 14 deltagare, fyra svenskar, en norrman, en schweizare och resten danskar. Sammanfattningsvis blev det en riktigt välorganiserad tävling där upphämtning ingick. Nära, billigt, trevlig gemenskap, bra flygförhållanden och så fick man kröna allt med en heatseger sista dagen! Gissa om jag vill åka hit igen. Kan starkt rekommenderas, hoppas vi ses där nästa gång.
Text & foto: Thomas Hylander, Skånes Drakflygklubb
Tidigare publicerad i Hypoxia 4 2016
