Tidigare har jag ofta fått höra ”Ta inte med vingen på flyget, det blir bara problem!”. Men det har jag nu gjort vid tre tillfällen utan större problem och jag vet flera andra som också gjort det.
Lite att styra med blir det, men gör man rätt ska det fungera. Jag påstår härmed inte att det inte kan bli problem, för så värst stor erfarenhet har jag inte. Men jag tycker inte man ska låta bli drömresan bara för att man tror att det är svårt att få med vingen på flyget.
Jag har tagit min vinge med Lufthansa från Los Angeles till Köpenhamn, via München och med TAP från Köpenhamn till Rio de Janeiro via Lissabon, tur och retur. När du bestämt dig för att åka så bör du först kontrollera att aktuellt flygbolag verkligen tar med hängglidare. Det är inte alla som gör det. Det enklaste är att kolla vad de skriver om ”sport equipment” eller ”oversized bagage” på deras hemsidor. Både TAP och Lufthansa har med hängglidare i deras bagagelistor. När du väl bokat biljett är det jätteviktigt att anmäla (ofta via telefon) vad du ska ha med dig för bagage med mått och vikt, t.ex. ”hang glider, 400×30×30 cm, 32 kg”, samt att få bekräftat att detta är möjligt på de aktuella flighterna. Det sistnämnda beror på vad de använder för flygplanstyper. Observera att max vikt per kolli är 32 kg, är det tyngre får man skicka med fraktflyg. En modern topplessvinge väger 32 kg eller däröver utan emballage, så för att klara vikten fick jag dela upp vingen i två kollin.
Jag tog ur yttre vingrör (vingen måste ändå kortpackas), lattor, vingtippar samt speedbar och la dem i ett skidfodral tillsammans med extra bygelben. På det sättet fick jag ned vikten på vingen till 32 kg. Jag flyger en Wills Wing T2 144. Nackdelen med detta tillvägagångssätt är att man får betala för två kollin. På turen från Köpenhamn till Rio de Janeiro blev kostnaden 150 Euro + 150 Euro = 300 Euro för att få över vingen, enkel väg. Är man två skulle man kunna packa yttre vingrör, lattor med mera i ett större gemensamt skidfodral eller motsvarande för att spara lite pengar eftersom den sammanlagda vikten på det kollit ändå underskrider 32 kg.
När man anmäler extrabagage är det lika bra att betala direkt. Vänta inte tills du står på flygplatsen, för då blir det med stor sannolikhet strul! Jag angav mitt kreditkortnummer samt lite andra upplysningar till telefonoperatören på TAP, sedan var det klart. Efter att man anmält och fått bekräftat att flygbolaget tar med bagaget så måste man packa och emballera vingen på ett bra sätt. Risken för skador under flygplatspersonalens hantering av vingen är det som gjort mig mest nervös. Eftersom maxvikten är 32 kg så kan man glömma transportlådor eller motsvarande för en topplessvinge, det blir för tungt. Jag löste det genom att placera fyra liggunderlag runt vingen innanför fodralet. De täckte hela vingen och gav ett bra yttre skydd mot stötar och repor.
Jag skyddade också känsliga och utsatta delar inuti vingen, som rörändar, bygelben och korsbommarnas infästning, med liggunderlagsbitar. Allt detta fick plats i fodralet och gav ett ganska tajt och stötdämpande emballage. Åker man från USA måste man vara beredd på att de ska kunna öppna emballaget för att ”sniffa” efter bomber och annat misstänkt material. Från Köpenhamn och Rio gjorde de aldrig det och jag såg flera andra som skeppade över sina vingar invirade i plast och tejp.
Åker jag fler gånger, och destinationen inte är USA, kommer jag nog att avsluta med att vira in hela vingen i sträckfilm (emballageplast) som då ger ett extra skydd. En fördel kan också vara att märka dina kollin med ”FRAGILE” skyltar. Vet inte om det hjälper, men det skadar i alla fall inte. Ett annat problem man ställs inför är att hantera allt bagage på flygplatsen. Resväska, handbagage, vinge, skidfodral och sele blir en del att släpa på. Totalt hade jag ungefär 85 kg bagage med på resan till Brasilien.
En kortpackad hängglidare är inte så hanterbar inne i en terminal, men detta löstes genom att tillverka en liten platta med två små hjul som enkelt kunde spännas fast i ena änden på vingen så att man därmed bara behövde lyfta vingen i andra änden och rulla den på hjulen efter sig. Använd inte träplatta till att fästa hjulen på, det tyckte flygplatspersonalen i Rio inte om eftersom det var organiskt material och därmed måste konfiskera den. Ett annat sätt är att lägga vingen på två bagagevagnar, men det är svårt om man är ensam eller om man är två med varsin vinge. De gånger jag transporterat vingen med flyg, vilket alltid inneburit mellanlandning med omlastning, har gått bra! Inga skador alls på vingen. Den enda noterade skadan är en två centimeter lång repa på vingens fodral.
Vid flygningen från Los Angeles till Köpenhamn var det dessutom strejk på Lufthansa som drabbade flighten från München till Köpenhamn. Det innebar att de bokade om oss till SAS på den delen av resan. Trots att SAS inte angivit hängglidare i sin bagagelista gick det bra och vingen kom fram i tid utan skador. På resan till Rio från Köpenhamn höll det på att gå åt skogen på grund av att vi inte betalt i förskott. På flygplatsen i Köpenhamn visste de inte hur och hur mycket de skulle ta betalt så vi höll på att missa flyget medan de strulade med det. De hade dessutom mage att ta 150 Euro per man för mycket betalt av oss. Men vingarna kom i alla fall fram i tid till Rio och de var hela. På resan från Rio till Köpenhamn betalade vi i förskott och hade inga som helst problem. Personalen var dessutom mycket hjälpsam på flygplatsen i Rio och hjälpte oss att bära vingarna från incheckning till bagageinlämning två våningar ned! Så kort och gott, räds inte att ta med vingen på flyget, utan gör slag i saken och boka din drömresa och ut och flyg! Visst, det är lite obekvämt, men det är vi väl vana vid, vi hängflygare? Belöningen blir så mycket större! Jag kommer inte att tveka inför att ta med mig vingen igen.
Text och foto: Thomas Hylander
Tidigare publicerad i Hypoxia 1/2017
