AN OFFER YOU CAN’T RESIST
En mulen gråruggig höstkväll 1997 när jag satt i mitt hemmakontor med fakturor, anbudsförfrågningar, materialspecar och bokföring över öronen ringde telefonen:
”Hej, det är Rolf” (Björkman, ordförande i Hängflygförbundet)
”Jo, vi tänkte föreslå dig som lagledare för kommande VM i Forbes-Australien”, berättade Rolf utan omsvep på sitt rättframma, intagande sätt.
”Du kan få några tusenlappar i resebidrag men mera blir det inte, förbundets kassa är ansträngd, det är ett hedersuppdrag. Vi tyckte, du kunde passa bra! Sov på saken och hör av dig så fort du kan”.
Det blev inte någon sömn den natten, tankarna snurrade. Jag, utan tävlingserfarenhet som endast arrangerat en liten klubbtävling som bas över en grupp tävlingsproffs?
Vad förväntas av mig, hur fungerar logistiken, fixar jag det, kommer killarna att acceptera mig?
När klockan ilsket ringde klockan fem var jag inte mycket klokare, men hade bestämd mig!
En sådan chans kan jag inte missa! Det var bara att kravla upp ärmarna.
Först ringde jag till Len Patton i Forbes. VM skulle komma att hållas på hans ”hobbyfarm” på 500 Ha, så som många tävlingar förut.
Jag hade lärd känna Len, med smeknamn ”General Patton” några år tidigare då jag bodde och flög (vinchbogsering) på hans farm. Len är myndig, rådig och bestämd, med ett stort hjärta. Han föreslog mig att hyra in vinchningen av någon lokal klubb för att få upp killarna, en tanke som inte tilltalade mig. Med något tusental flygbogseringar hemmavid kände jag mig trygg och förstod den överlägsna potentialen i denna startmetod. Jag var fast besluten att flygbogsera upp vårt lag för att ge dem så fina förutsättningar som möjligt, kände mig i bra flygtrim och undrade om det fanns möjlighet att hyra en trike?
”Otänkbart, svarade Len! Det är nog ingen som vill hyra ut sin maskin under de stökiga förhållanden som råder här! Du får nog isåfall köpa en egen!”
Varför inte? Jag fick telefonnumret till Rob på AirBorne-fabriken i Readhead nära Sydney, ringde upp och beställde en sprillans ny, bogserutrustad Trike med 582:ans Rotaxmotor, leveransklar till mitten av December.
Tiden flög iväg denna höst. Jag hade ett trevåningshus med 13 vinklar och 9 tak att färdigställa, det var regnigt, blåste snålt från havet intill min arbetsplats, mörknade allt tidigare, tankarna fanns redan långt borta! På kvällarna läste jag böcker om idrottspsykologi och fysiologi, ledarskap och regelverket för tävlingsverksamhet.
DOWN UNDER
Den 3:e Januari satt jag på planet, en fet, gammal 747:a, tillsammans med de flesta i vårt VM-lag, på väg mot Sydney, tävlingen och äventyret.
När vi trötta och sega av jetleg äntligen lyckats passera det byråkratiska krånglet på flygplatsen gällde det att hitta ett övernattningsställe i megastaden. Det blev några muggiga rum i Kings-Cross nöjesquarter, med utsikt över en bakgård fylld av sötaktigt doftande soptunnor, kackerlackor i duschen och skrän från gatan utanför. Vi var alltför trötta för att bry oss, alla längtade till en slaf för att sträcka på benen.
Något piggare nästa dag började vi att leta efter ett lämpligt fordon. Det blev en stor, japansk bil på ett ’rent a wreck-ställe’ som lämnat sina bästa dagar bakom sig för länge sedan men som i sitt slitna skick skulle göra oss goda tjänster utan att krångla, trots överlast, ofta ruggigt dåliga vägar och olidlig hetta.
Med den gav sig killarna av mot tävlande på Bogong-Cup, som uppvärmning innan VM.
Själv stannade jag ännu en dag för att hitta en bil till mig och Triken.
Det blev som vid förra Australienresan en gammal, plåtig Ford Falcon med stor sexcylindrig motor, en öknens queen som sävligt vaggade fram utan knot.
Rob hade hållit ord! När jag kom till AirBorne fabriken, en lagerlänga bland många i Readhead stod min nya Trike flygfärdig och glänste.
Endast några få småsaker återstod. Jag var ivrig att komma igång och att flyga in mig men fick inte lov att använda fabrikens miniatyr-airstrip som kräver mästerlig inflygning, inklämd mellan byggnaderna.
Detta och så mycket annat löste sig dock som så ofta förut bland dessa vänliga och hjälpsamma människor där ”No worries, Mate” är nyckelordet i alla lägen.
Rob hjälpte mig att för en spottstyver hyra en bedagad släpkärra, ombyggd för trike, som vi torftigt svetsade ihop och mekade till trafikdugligt skick.
Lee Scott
Sedan ringde han till Lee Scott som har en stor farm med airstrip nära havet, några timmar norrom Readhead. Fem minuter senare var allt klart. Jag fick låna Lee’s airstrip så mycket jag ville och inte nog med det: dessutom fick jag bo i hans hus under tiden medan han var bortrest. För det facila priset av 20 AUSD./dag!
Farmen var ett paradis! Ensligt utsträckt mellan mjuka eukalyptuskullar, vid en dramatisk vacker kust med våtområden och rikt fågelliv.
Där bodde jag ensam och putsade under drygt en vecka på mitt flygtrim med den nya maskinen tills vi blev ett med varandra innan resan vidare till Forbes med ett hundratal landningar och touch and goes i ryggen.
I FORBES
Forbes-Parks är två sömniga småstäder på var sin sida av floden Lachlan River. Staden växte snabbt när det hittades guld i floden på 1800-talet och hade som mest 45.000 invånare under sina glansdagar. Men det var längesedan. Nu för den ett sömnigt småstadsliv. Ändå så finns än idag Bonanza-tickets att köpa som tillåter att vaska i floden för det facila priset av 15 AUSD/dag.
Vaskpanna ingår men misstanken finns att de få nuggets som vaskas fram numera är tandläkerguld?!
Forbes liknar hundratals andra småstäder i Australiens outback, med breda, ödsliga gator i utsträckta kvarter av enkel villabebyggelse, den vanliga uppsättningen av Mc-Donalds, Pizza-Hut, Hungry-Jack, Centucky fried chicken, drive in Licour-store, några BYO-restauranger, Pubbar och Hamburgerbarer. Härifrån är det endast knappt en halvtimmas bilresa till de stora Paddockar på Len Pattons farm där VM skall hållas.
Denna del av Australien är oändligt platt, horisonten skyms endast av något förtorkat eucalyptusträd.
Nu, i början av januari är det sommar, torrt och hett. Flugornas terror en ständig plåga. Luftfuktigheten är så låg att det sällan bildas moln och basishöjden vid inversionen ofta ligger uppemot 3000 meter. Här är flygförhållandena extrema och riskerna likaså.
Efter att frågat mig runt och lite letande hittade jag det idealiska boendet för mig och laget i ett litet, mer eller mindre nedstängd Motell. Inga gäster efter helgdagarna runt Julen, endast ägarna som bodde i ett Anex för sig själva. Den tillhörande restaurangen sedan länge stängd. Här fanns gott om plats för oss alla och längre fram även VM- deltagare från andra nationer. Ganska rymliga rum med skramlande AC som gjorde natten uthärdlig, och bäst av allt en härlig Pool alldeles utanför. Lite prutande med den fryntliga, trevliga ägaren resulterade i mycket förmånliga vilkor och att jag fritt kunde förfoga över kontorets Faxmaskin, poolen samt ett stort frysrum som skulle komma till god nytta längre fram.
Nu gällde det bara att även hitta ett tryggt hem åt min Trike. Len Patton visste råd – ”No worries, Mate” – och som så ofta bland dessa vänliga, hjälpsamma människor var det ordnat inom fem minuter och några telefonsamtal. Jag fick låna borgmästarens, Mr. Marlow’s Shade, hangarliknande byggnad, öppen på ena gaveln, med tillhörande Airstrip, på endast 15 minuters flygavstånd från tävlingsområdet.
Perfekt! Saker började falla på plats, och mycket tankebry och oro för alla problem, verkliga och helt onödiga var som bortblåsta.
Mr. Marlow, själv en entusiastisk flygare visade mig stolt runt bland hans UL-plan, alla hemmabyggen av hög kvalitet. Min Trikes flygegenskaper hade han inte mycket till övers för men tyckte, att ”den kan väl duga för att dra upp några hängflygare, i värsta fall”. Undrar om han ett år senare läste min artikel i Autraliens morsvarighet till Hypoxia när Ulla och jag reste med vår Trike genom Europa? Med tält och trangia.
Nu kunde jag börja flyga in mig innan det blev skarpt läge. Ännu sålänge tidigt på morgonen när papagojorna kraxande, långsamt vaknade i trädgården utanför. Och sent på eftermiddagen när thermiken avtog och solen långsamt sänkte sig mot horisonten i ett dramitisk färgspel av gult, orange, blodrött och till sist violett.
Då fick jag skynda mig tillbaka till min hangarplats innan den tropiska natten snabbt sänkte sig som svart sammet. Jag kände mig trygg numera med min nya flygmaskin, punktlandningarna satt som de skulle, jag var så redo jag kunde bli, men väl medveten om att tävlingen i en häxkittel av hetta, kastvindar och tromber skulle kräva mycket av skicklighet, både av mig och killarna i andra ändan av snöret, av mina två trogna och skickliga assistenter, utan vilka jag inte klarat mig en enda dag, samt den portion tur som behövdes när det oförutsedda händer.
LAGET PÅ PLATS
Den 20:e Januari, med endast 7 dagar kvar till tävlingen kom killarna som deltagit i Bogong Cup, där de gjorde väl ifrån sig samt resten av laget från Sverige, tillsammans med mina ovärderliga assistenter. Alla triggade och tävlingssugna.
Vårt lag:
- Peter Isacsson ( Isac)
- Per Ramming
- Andreas Ohlsson
- Anders Andersson ( Dubbelanders)
- Hans Thornander
- Ulf Raudeberget (Uffe)
- Johan Dahlquist
- med Assistenterna Thomas Pettersson ( Löparn) samt Jucke och senare även Dag Arne Olofsson ( Dagge).
Killarna, de flesta med stor tävlingsvana, alla starka personligheter med driv och målmedvetenhet redo att ge sitt bästa.
Hur skulle jag få stuk på så olika, starka viljor med många olika åsikter?
Skapa stark laganda utan att lagets bästa hindrar enskilda prestationer?
Och hur skapa det samarbete där de duktigaste hjälper de mera oerfarna piloterna att prestera bättre utan att själva hindras?
Denna, nästan omöjliga ekvation kunde, som jag såg det endast åstadkommas genom starka band med lagets överordnade fokus i sikte. Det var min uppgift att skapa den rätta ramen och de rätta förutsättningarna. Framför allt genom att fatta kloka beslut och själv ge allt för dem, närsomhelst efter allra bästa förmåga.
Vi började med att flygbogsera, först under ”normala” förhållanden, sent på eftermiddagen samt tidigt på morgonen för att hitta ett välfungerande system med mesta möjliga säkerhet. Sedan under ”tävlingsförhållanden”, i middagshettan, bland tusentals flugor, nyckfulla vindar och dust-devils. Veklänken som under mera normala förhållanden innebär en säkerhet vid lock-outsituationer visade sig här snarare öka riskerna eftersom den ofta utlöste under den mest kritiska perioden, på låg höjd. Vi kom tillsammans överens om att först dubbla den och senare tredubbla den för att undvika de oväntade tjuvutlösningarna på låg höjd.
Jag hade lärt mig en ny, mycket välfungerande landningsteknik som jag sedan tagit med mig under tusentals landningar, även hemmavid: istället för att låta Triken glida ut på låg höjd i landningen innan sättning så flyger jag ned till marknivå i hög fart tills hjulen nuddar marken, rullar ut och tvärbromsar där mina assistenter väntar att ta tag i sidovirarna. Det skapar behövlig säkerhetsmarginal, oavsett vad vinden har för sig i det kritiska landningsskedet!
Under rådande temparaturer, mellan 40-45 grader, någon dag över 50 i den skugga som inte fanns gällde det att dricka, dricka och dricka för att inte dehydrera. Mina nyvunna kunskaper i idrottsfysiologi samt tillgången till frysrummet på vårt Motell kom väl till pass.
Varje kväll blandade jag ”sportdrickan” för den kommande dagen.
Receptet är enkelt: Vatten, blandad med salt, socker och citronsaft. Denna brygd hällde jag i plastdunkar och ställde i frysrummet. Kommande förmiddag hängdes dunkarna upp i en stolpe vid starten och fick sakta tina. Jag tjatade på killarna att dricka men det gick ganska trögt tills jag minskade saltmängden och ökade sockret. Själv tyckte jag inte att det smakade som vilken sportdryck som helst, mera som havsvatten och drack snarare sparsamt.
Att vänta på start i full mundering i olidlig hetta är ett stort riskmoment. Dehydreringen minskar reaktionsförmåga, riskanalys, tankeförmåga samt fysisk och mental förmåga!
Träningsheat
Den 22. Januari
Vi provar ett träningsheat till Cowra, 80 km bort. De senaste dagarnas välbehövliga logistik ger utdelning. Allt fungerar väl och nästan alla kommer i mål. Vi börjar få stuk på varandra och de lokala, krävande förhållanden!
Varje kommande träningsdag satte vi nya, mera krävande uppgifter och gick genom gårdagens prestationer vid briefingen på morgonen. Vad funkade väl och vad behövde förbättras? Mycket strul berodde på glömska och bristande rutiner.
Jag gjorde en lathund till alla med punkterna:
- GPS : laddad och programmerad?
- Telefon: laddad?
- Instrument: laddad?
- Flygradio: laddad?
- Film i kameran, kameran laddad?
- Vätska med i selen?
- Pengar, plånbok, kartor med?
Långsamt förbättrades rutinerna, alltför långsamt! Medans några hade stenkoll på sin utrustning från första början hade andra svårt att hitta ett fungerande system.
På tävlingen måste allt klaffa för att inte skänka bort värdefulla poäng och skapa stress i vårt lag!
Tävlingen invigs
26. Januari
Efter intensiv träning de senaste dagarna börjar vi bli ett väl sammansvetsat gäng där alla fungerar allt bättre tillsammans och har lärt känna varandra väl.
Lokalbefolkningen finns på plats till dagens invigning, med pompa och ståt.
Allt som rullar, från motorcyklar till bilar, lastbilar och traktorer har infunnit sig till årets kanske störrsta begivenhet i denna sömniga landsända.
Det bjuds på orkester, långa tal, mat och fri öl. Stämningen är hög bland publik och de tävlande lagen från 27 nationer!
Den goda, uppsluppna stämningen får ett abrupt slut när vi nås av nyheten att en norsk pilot fick lockout under bilbogsering samma dag och skadade sig svårt, med bl.a. nack och ansiktsskador. Våra tankar går till de goa, kamratliga norrmännen som vi lärd känna väl. Vi inser ännu en gång de riskabla förhållanden och jag utlyser ett extra säkerhetsmöte samma kväll!
Första tävlingsdagen
27. Januari
Briefing kl 9.30 prick på mitt rum med genomgång av väder och förväntad uppgift.
Det är lite si och så med punktligheten och tar sin tid innan alla samlats. Så kan det inte funka framöver! Jag förväntar mig att alla kommer i tid och sätter mig i respekt. Det är inte meningen att de som är punktliga skall vänta på sömntutorna. Tiden på morgonen är knapp och sömn förväntas framöver ändå att bli bristvara.
Vår startpaddock liger sida vid sida med Taivanesernas som bilbogserar.
De har svårt att ta höjd efter urkopplingen på runt 150 meter, det tar på deras krafter att starta om och om igen. De tittar längtansfullt åt vårt håll när jag släpper killarna, oftast rakt in i en blåsa på 500-700 meter.
Dagen bjuder på måttlig NNO vind, ganska svaga förhållanden, ”endast” drygt 40 grader i den obefintliga skuggan och uppgiften blir en sträcka till Ballimore, 147 km bort.
Hans och Isac placerar sig bäst av vår trupp, på 120 km, nästan i mål!
Det blir en mörk dag och en tragisk inledning på tävlingen. En Belgisk pilot omkommer.
Han flög tillsammans med ett trettiotal andra vingar i en ganska tajt blåsa och krockade med en holländare. Troligen slogs han medvetslös av den andra vingens vingbom och utlöste aldrig räddningsskärmen. Den holländske piloten klarade sig utan skador efter att ha kunnat utlösa sin skärm. Vi såg dem flyga nära tillsammans, som en myggsvärm med orokänslor i magen.
Tävlingsledningen anordnar ett säkerhetsmöte kommande dag, tillsammans med briefingen. Piloterna uppmanas att hålla ordentligt avstånd, stenhårt hålla på reglerna och hellre lämna en stökig blåsa än ta onödiga risker. Alla är eniga: säkerheten måste höjas och prioriteras!
Andra tävlingsdagen
28 Januari
Redan på Motellet blir vi varse om att det inte blir en rolig tillställning. Ruskor av flyggräs tillsammans med skräp virvlar genom luften på gårdsplanen.
Väderprognosen är bedrövlig! Vi räknar med inställd tävlingsdag.
På lagledarbriefingen i centrat fick jag besked:
Bana på 150 km till bergen i nord. Där väntar ännu hårdare, byigt väder med överutveckling och åska. Långa diskussioner tar vid. Fler än jag hävdar att riskerna idag är långt över vad som kan tolereras. Tävlingsledningen svarar att en tävlingspilot bör klara även dessa förhållanden utan att äventyra sin säkerhet. Dessutom är det upp till varje enskild pilot att ta beslut om start.
De vackra orden från igår om att ökad säkerhet är högsta prioritet: vart tog de vägen?
Vi bestämmer att åka ut för några provdrag.
På paddocken blåser det byigt, mellan 8-13 m/s. Vindriktning 360 grader!
Efter ett par ruggiga provdrag är vi eniga: ingen flygning mera för oss idag. Även om det kostar värdefulla poäng!
Tack och lov skedde inga allvarliga olyckor denna dag men tre totalkvaddade vingar samt några vingbommar och kölar tillsammans med något dussin bygelben talar ändå klarspråk!
På kvällen, i poolen, med ölen inom armlängds avstånd är vi nöjda med dagen. Vår gemenskap känns starkare än någonsin förut!
Tredje tävlingsdagen
29. Januari
Idag stämmer allt. Perfekt väder med lätta NNO- vindar, endast 38 grader, hög molnbas, dogleg på 147 km.
All idog träning och förbättring av rutinerna den senaste tiden ger utdelning.
Efter endast en timma är alla mina killar iväg på banan. Isac och Andreas flyger längst med imponerande 120km.
Tävlingen fortsätter
Dagarna radas på varandra utan avbrott. Vi har fortfarande onödiga problem. Varje tävlingsdag förlorar vi värdefulla poäng pga. fotofel, dvs. antingen har piloten fotograferad waypointen ur fel vinkel eller så fungerar inte kameran pga. teknikfel eller filmkrångel.
De som har tar med sig en extra kamera framöver.
Dessutom är kommunikationen mellan piloterna ännu inte optimal, där killarna regelbundet förväntas informera om sin position och lokala förhållanden. Dels av säkerhetsskäl men även för att hjälpa varandra till att ta sig vidare.
På morgonens briefing filar vi på logistiken, talar om framgångar och vad som behöver förbättras. Resultaten blir bättre och bättre! Från att ha legat i mitten av lagen klättrar poängen stadigt för varje dag. Både individuellt och för laget. Det sporrar, ger självtillit och stärker gemenskapen.
EN ”VANLIG” TÄVLINGSDAG
Klockan ringer ilsket vid 7- tiden.
Upp och iväg till centrat efter en besk kopp Nescafe.
Där äter jag en rejäl gratisfrukost- det har sina fördelar att vara lagledare- minglar med folk från alla världens hörn tills det är dax för lagledarbriefing med metrapport och dagens uppgift samt koordinaterna.
Det har blivit rutin nu efter vissa inkörningsproblem, stämningen är uppsluppen, med ironiska skämt som framkallar munterhet, men ändå koncentrerad. Jag skriver upp allt som är viktigt för att inte missa värdefull information.
Sedan hugger jag en lunchmacka och skyndar tillbaka till Motellet.
Kl. 9.30 samlas vi för vår genomgång. Det funkar väl nu, alla kommer i tid, rutinerna börjar ge utdelning.
Nu lastar jag min bil, åker till hangaren och ser över samt tankar Triken innan jag flyger över till vår Paddock. Där står redan Thomas och Jucke klara för att ta tag i mina sidovirar.
Deras båda bilar är proppade med selar, utrustning och sportdricka.
Killarna plockar upp sina vingar men väntar tills ”fönstret” öppnas och förhållanden blir optimala. Ofta gör vi något provdrag för att att kolla termiken innan förste pilot blir klar för start efter några muggar av min sportdricka. Den har blivit riktig god efter att jag stadigt ökad sockermängden och minskad saltet en aning. Så god att tom. jag börjat dricka den.
Nu har det blivit middagstid med olidlig hetta, ända upp till 52 grader någon dag. Dust-devils runtomkring att hålla stenkoll på, ofta byig vind, varsomhelst ifrån.
I min Trike kände jag mig relativt säker men killarna i andra änden fick kämpa.
Starten-GO,GO,GO, full sula för att snabbt få fart och komma upp på säkerhetshöjd.
I blåsorna, en del riktig stygga fick jag reagera snabbt för att inte stiga. Ned med nosen, ta fart, avvakta. Några sekunder senare kände jag i ryggen hur vingen bakom mig stiger. Då snabbt ut med styrbygeln så att vi håller samma höjd. Det har sedan länge blivit en reflex, jag kunde koncentrera mig på kurshållning, andra vingar, min position, tromber, goa moln i närheten.
När vi väl hittat en stabil blåsa på trygg höjd kurvade jag i den, centrerade efter bästa förmåga tills piloten bakom mig kopplade loss.
Snabbt ned för nästa adept!
Vikten av bra assistenter
Samarbetet med mina två superskärpta assistenter fungerade perfekt.
På radion fick jag regelbunden information av dem om förhållanden vid starten, tromber, vindriktning, styrka och byighet. Fyra starka händer grep tag om sidoviren när jag rullat ut.
Utan denna ovärderliga hjälp hade jag nog vurpat flera gånger om.
När väl alla kommit iväg på sträcka kunde jag andas ut. Tillbaka till min hangar, tjudra fast min maskin och ta bilen hem till Motellet.
Nu började en trevlig del av dagen men även den mest spännande!
Efter snabb dusch förbi kylen för att grabba en VB (Victoriabitter) sedan direkt till poolen.
Där, vid poolkanten, doppad i svalkande vatten, med flygradio och telefon på armlängds avstånd väntade jag med spänning på landningsrapporterna och koordinaterna för att via SMS för att kunna skicka iväg första upphämtningsbilen. Alla visste att det är helt avgörande att landa nära en väg. I Outback’s vilda, ensligt tomma, torra och glödhetta natur överlever man inte länge utan hjälp!
Killarna och mina två assistenter lärde sig vägnätet snabbt och navigerade otroligt skickligt i denna ödsliga natur med få landmärken.
När första bilen var full med fyra vingar samt tillhörande piloter bar det hem medan bil nr 2 redan var på väg för att hämta hem resterande 3.
Det blev många stekheta mil i bilen för Thomas och Jucke, senare även Dagge, beundransvärt. Thomas körde en dag över 800 km på 10 timmar innan han åter kommit hem, totalt slutkörd och stentrött, långt in på småtimmarna. Han behövde akut en vilodag för att återhämta sig. Jag fick ta nästa dags tur, tillsammans med Jucke.
Att vår upphämtningsrutin fungerade så väl var säkert en stor, bidragande anledning till de allt bättre dagsresultaten. Helt avgörande för killarna att kunna sova ordentligt inför nästa dags krävande uppgifter!
EPILOG
Efter 11 tuffa tävlingsdagar var tävlingen över och vi alla möra och i behov av avkoppling.
Vi kom på en mycket hedervärd tolvte plats efter urstarka Tjekoslovakien, före Spanien! Med våra norska grannar på plats 17.
Av sammanlagd 27 nationer! Med en minimal budget, superkort träningstid och där flera av piloterna inte flygit sedan hösten!
Ett resultat att vara stolt över!
Laget, där varje enskild person blivit en nära och uppskattad vän skulle återigen gå skilda vägar. Alla, förutom Dagge och jag ville ut till kusten för att bada innan hemresan till Sverige och vintern.
Dagge och jag hade andra planer för nya flygäventyr med vår Trike. En riktig långtur genom Australien. Kanske något att berätta om i en artikel, längre fram!
Det blev en rejäl och rätt blöt avslutningsfest där vi började förstå vilket äventyr vi varit med om. Vilka otroliga upplevelser, så långt från vardagen man kan komma. Där vi utvecklades hela tiden, svetsades samman till ett starkt lag där alla gjorde sitt bästa, varje dag.
Jag bjöds på fri förtäring och dryck av vårt lag på vår avslutningsfest. Det satte sina spår när jag ville, förmåddes skåla med samtliga 10. Flera gånger om!
Dagen efter var jag rätt så utslagen. Det blev ett känslomässigt avsked av människor som kommit varandra nära och som förblir i mitt minne livet ut.
Ännu en gång vill jag rikta mitt tack till mina fantastiska assistenter Thomas, Jucke och Dagge. Ni gjorde en beundransvärd bragdinsats, oförvitlig, uthållig, klok och positiv!
Vi hade inte klarat oss en dag utan ER!
Amandola, i december 2021
Peter Lutze
