Linus Bodén och Johan Malmberg som också är skärmflygare sedan länge, hade redan bestämt sig för en grundkurs med instruktörerna Janne Dersjö och Mats Johansson.
Jag hade själv en ganska klar bild av hur kursen skulle se ut, det var nämligen inte första gången jag hängde under en vinge, så jag visste ungefär hur det funkade. Nu var det i och för sig 40 år sedan sist, så riktigt lika smidig och snabb är jag kanske inte längre, men nästan, eller för att använda ett slitet uttryck ”hur svårt kan det där vara?” med så mycket erfarenhet som jag redan har.
Men jag blev plågsamt påmind om att benen faktiskt inte orkar springa riktigt lika fort längre och träningsvärken som då gick över efter två dagar nu satt kvar i benen en hel vecka. Jag kan också erkänna att det satte sig en liten men gnagande mental spärr i skallen mot att springa igång något som så fullständigt saknar motstånd och flyger fram med tokhög fart jämfört med en flygskärm eller en gammal Rogallo.
Så kursen fortskred i något makligare tempo än förra gången på 70-talet, då vi gått ihop några flygglada och köpt oss en Rogallovinge. Vi lärde oss ”flyga” på en lördag och fick licensen i Johannelundsbacken redan på söndagen. Idag är säkerhetstänket mer utvecklat och kursen betydligt grundligare och tar därför mycket längre tid än den gjorde då. Men det är ju helt i sin ordning, säkerheten framför allt!
Nu kanske någon frågar sig varför vi kom på idén med att gå från skärmflyg till hängflyg, så jag skickade frågan vidare till Linus och Johan och det visade sig att vi var ganska eniga om orsaken. Ända sedan vi började skärmflyga hade vi alla tre gått och sneglat på hängflyget, men det hade liksom helt enkelt inte blivit av. Flygställningen är ju helt klart mycket fränare, liggande och mer aerodynamisk. Likt Stålmannen glider hängflygarna fram, mycket snabbare än vi och vilken skärmflygare har inte känt sig som ett rundningsmärke, när hängflygarna svischar förbi. Dessutom är livslängden för en vinge betydligt längre än för en skärm, över tio år om man sköter den väl.
För en gammal skärmflygare kan det kännas ovant med de höga hastigheterna, men samtidigt är det ju det som är poängen. Mer som en fågel som kan dyka och sedan kan omvandla farten till lyft. Luftmotståndet är ju som bekant flygprestandans värsta fiende och måste bekämpas, därför har vi nu anslutit oss till hängflygets motståndsrörelse och tänker i fortsättningen mest flyga på mage under en snabb begagnad vinge.
Ibland kommer jag även i fortsättningen att spänna av, luta mig tillbaka och ta en tur under trasan. För även Stålmannen vill flyga sittande ibland. Vi som går den här hängflygkursen och är uppväxta inom skärmflyget är mäkta imponerade av instruktörerna Janne Dersjö och Mats Johansson som mer än en gång åkte från både Örebro och Västerås till Stockholm för att skola oss. De har drivit på oss när vi slokat och när vi inte orkat längre. De har till och med burit upp vingarna åt oss när motlutet på Granholmstoppen sugit musten ur oss. Deras stora tålamod och Jannes starka kaffe utan grädde har satt guldkant på skolningen!
Text och bild: Anders Eklind
Tidigare publicerad i Hypoxia 3/2014
