Här är en personlig berättelse om vedermödorna inför och under hängflyg-VM i Brasilien 2017. Självömkan, kanske? Men jag beskriver bara vad som hände och även om mycket kan sägas vara ren otur, tror jag att en del av det som inte fungerade kan kopplas till upplägget. Därmed finns det lite att ta lärdom av…
Allt började efter för-VM i Brasilia i augusti i fjol. Jag var där tillsammans med Tommy Nilsson, Joakim Hindemith och Håkan Andersson Bernardo. Platsen var fantastisk att flyga på! Starten är på en höglandsplatå 1250 meter över havet med en gigantisk platt dalgång framför på 600 meters höjd över havet. Delar av banorna lades ibland över dalen, men de avslutades alltid på höglandsplatån och då ofta med målgång på Esplanada mitt i Brasilia nästan 70 kilometer fågelvägen från starten. Det passade mig perfekt då jag älskar plattlandsflygning med många och stora landningar! Jag har alltid varit lite för räddhågad för bergsflygning med lä-rotorer, trånga dalar och obefintliga landningar. Ett annat problem jag har, även om jag börjat vänja mig på senare tid, är stora startgaggles. På för-VM, med närmare hundra deltagare, fungerade starterna dock mycket bra och trots fyra startled blev det aldrig särskilt trångt i luften. Mycket beroende på stora startcirklar och bra termik som snabbt tog upp deltagarna till molnbas. Så när de andra började diskutera att flyga VM nästa år blev jag också sugen på att hänga med!
För att flyga VM, eller rättare sagt FAI cat 1-tävlingar, bör piloterna hålla en viss nivå. Man hade därför infört att deltagarna ska ha minst 20 rankingpoäng enligt FAIs rankinglista. Jag hade drygt 18 men det fanns det möjlighet att ansöka om undantag. För att komma i så bra flygtrim som möjligt till VM och försöka samla fler rankingpoäng beslutade jag mig för att satsa helhjärtat på hängflyget 2017.
Jag beställde en ny sele vid årsskiftet eftersom min gamla hindrade mig från att flyga fort. Det blev en Woody Valley Tenax 3 med ”kick ass”-funktion. Leverans lovades till slutet av februari, alltså i god tid till flygsäsongen så jag skulle hinna att flyga in mig på den innan tävlingen. Jag anmälde mig till två FAI cat2 tävlingar, Spring Meeting i italienska Meduno sista veckan i april samt Danish Open i början av juni. Sedan hade vi ju vår egen Skånes Fagerhult Open, fyra dagar under Kristi Himmelfärdshelgen. I början på mars levererades den efterlängtade selen. Men den var för liten! Jag fick knappt plats med fötterna, de gick inte att röra en millimeter! Stängde jag selen tryckte arslet till ”kick assen” så att jag ofrivilligt tiltade ned. Det här skulle aldrig fungera! Jag får ta på mig en del av skulden, då det visade sig att jag tagit ett mått lite väl snävt. Men Woody Valley var hjälpsamma och tog tillbaka selen utan extra kostnad. Men nu skulle det dröja till maj innan en större sele kunde levereras.
Våren bjöd inte på så mycket flygväder här hemma, så när det var dags för Spring Meeting i Italien hade jag endast lite hangflygtid samt ett väldigt kort termikflyg i loggboken. Men vi bjöds på bra flygning i Italien, två träningsdagar och tre tävlingsdagar med kraftig vårtermik. Så trots att jag fick flyga med min gamla sele tyckte jag det var en ganska bra start på säsongen. Dock blev min placering inte särskilt bra, 20 rankingpoäng uppnåddes alltså inte. Vädret här hemma fortsatte i det ostadiga spåret. Den nya selen kom i maj som utlovat. Även om den först levererades till fel adress av UPS! Första tillfället att flygprova selen gavs på Hovs Hallar, ett ganska tajt hang och kanske inte det mest lämpade att testa nya prylar på. Men jag var ivrig och behövde verkligen all flygtid jag kunde få. För säkerhets skull tog jag min gamla vinge, en Wills Wing U2. Det gick inte så bra! Efter start fick jag inte in fötterna i selen och därmed inte fram vikten för bra styrrespons. En svag vänstersväng blev kraftigare och jag lyckades aldrig häva den. De låga träden tog emot mig efter två sekunders flygtid. Jag slog mig inte ens och bara ett bygelben knäcktes på vingen, men självförtroendet fick sig en rejäl törn, samt att jag började bli osäker på selen.
KRISTI HIMMELFÄRDSHELGEN KOM och det ostadiga vädret fortsatte. Men första dagen på tävlingen var riktigt fin med svaga vindar, sol och bra termik. Eftersom vi är ont om bogserpiloter i klubben hade jag tagit på mig att bogsera första dagen, så någon flygträning och prov av nya selen blev det inte nu heller. Danish Open blev en ren katastrof flygmässigt. En tävling som annars verkligen passar mig, plattland, massor av landningar och bogserstart. Men nu blåste den bokstavligen bort, inte ett enda heat på en hel vecka kunde genomföras! Vi var nog ganska många som var rätt knäckta av detta. Vi var nu framme i mitten av juni och jag insåg att jag nog inte skulle få så mycket flygträning innan VM om inget gjordes åt saken. Jag tog kontakt med Oggy och följde med honom och några andra piloter till Bulgarien de två sista veckorna i juli. Dessa veckor passade mig bra eftersom jag ändå var ”tvungen” att ta semester då fabriken där jag jobbar hade semesterstängt. Annars hade det varit betydligt smartare att tidigarelägga avresan till Brasilien för att träna på plats. Jag hade nu också fått min ansökan om undantag beviljad av FAI. Jag var därför klar för VM och biljetterna dit var bokade! Men jag återkommer till det, för här begicks ett stort misstag… Veckorna i Bulgarien fortsatte tyvärr i samma spår. Visserligen hade vi sol, varmt och sommar till skillnad mot hemma. Men det blev lite väl stabilt och en inversion satte effektivt stopp för några längre flygningar. För varje dag som gick blev den lägre och lägre, ända tills åskvädren bröt ut. Efter det fick vi nordvästliga vindar, perfekt om de inte varit för hårda. Knappt fyra timmars flygtid på två veckor blev resultatet. Det brukar vara betydligt bättre i Bulgarien och jag hade hoppats på minst det tredubbla. Efter hemkomsten från Bulgarien hade vi mindre än en vecka på oss att packa om för det stora äventyret – VM i Brasilien!
TOMMY OCH JAG SKULLE FLYGA med TAP från Köpenhamn via Lissabon till Brasilia. Detta för att få med våra hängglidare på flyget. Eftersom de är så skrymmande kan man inte utnyttja inrikesflyget i Brasilien. Då vi bokade våra biljetter sent, var de inte bara dyra utan det fanns inte heller så många alternativ kvar att välja på. Jag tänkte inte på det vid bokningen men blev varse det vid avresan, då det var bara EN timme mellan att flighten från Köpenhamn landat tills nästa flight avgick från Lissabon! Det är alldeles för lite tid om man har specialbaggage i form av hängglidare. Så vad hände? Jo, flyget från Köpenhamn blev försenat så man bokade om oss på en ny flight från Lissabon som skulle ta oss till Rio de Janeiro och därifrån med inrikesflyg till Brasilia. Vårt bagage kom såklart inte med! Ska man ta med hängglidaren på flyget bör det vara minst 2-3 timmar mellan eventuella förbindelseflyg. Våra resväskor med kläder samt våra selar kom till Brasilia med Lissabonflyget nästa dag, men hängglidarna kom först efter ytterligare en dags väntan.
Eftersom hela resan var snävt planerad, skulle vi nu bara få en träningsdag innan VM började. Lite väl lite, speciellt efter den skrala säsong vi haft. Efter att vi tillbringat första natten på hotellet utan ombyte och införskaffat shorts och lite andra nödvändiga prylar skulle jag och Tommy ut till flygplatsen för att kolla om vårt baggage anlänt. På vägen dit passade vi på att tanka bilen. I Brasilien tankar man inte själv utan man talar om för personalen vad man vill ha. När tankkillen fyllt på efter mitt önskemål tyckte jag det blev lite så jag bad honom fylla på för 20 Reais till. Han hade då precis tagit ur munstycket från bilen. När han vänder sig om mot pumpen för att slå till denna igen riktar han per automatik munstycket rakt mot mitt ansikte. Och det värsta är, han har handtaget intryckt också, vilket resulterar i att han pumpar två liter bensin rakt i ansiktet och ögonen på mig! Jag blir helt genomdränkt av bensin. Trots att jag sköljer tröja, ansikte och ögon i vatten på macken stinker jag som en bensinbomb! Efter det tillbringar vi två timmar på flygplatsterminalen i väntan på vårt baggage. Dessutom får jag förklara för tullen att jag inte har en förbränningsmotor i bagaget utan att det bara är jag som stinker bensin… På grund av detta missar vi invigningen av världsmästerskapet.
DET VAR SKÖNT ATT TILL SIST KOMMA I LUFTEN! En dag innan tävlingsstart. Efter allt strul var jag långt ifrån flight mode. Flyget blev inte så långt även om förhållandena var fina. Jag landade på ett fält som såg ut att ligga i träda. Ett perfekt fält, förutom att där var fullt av taggiga frön som fastnade på skor, byxor, sele och VG-snöre. Carrapicho, som vår brasilianska chaufför kallade dem, är någon typ av ogräs med extremt stickiga frön som fastnar överallt. Ungefär som kardborre, men mycket vassare. När jag höll på att avlägsna dessa från skor och byxor dök det plötsligt upp en ung grabb från ingenstans. Han var mycket flygintresserad och uppspelt över alla hängflygare som han såg. Han hade ritat några fina teckningar som han gav mig. De föreställde en hängflygare, några skärmflygare samt en trike. Han talade bara portugisiska så jag förstod inte så mycket av vad han sa, men vi presenterade oss med namn för varandra. Några dagar senare på starten hör jag någon ropa mitt namn. Då är det han!
FÖRSTA TÄVLINGSDAGEN ÄR DET 140 DELTAGARE på starten. Men jag är nästan sist i startkön och är det bra termik brukar startgagglen bli hanterbar. Termiken är bra och jag kommer iväg på banan tillsammans med några andra eftersläntrare. Nackdelen om man startar i slutet och inte hinner nå starthöjd innan starten går är att man blir efter, och då är det svårare att flyga eftersom man inte har någon hjälp av andra piloter som markerar var termiken finns. Dagens bana är ca 110 kilometer lång och målet lades inte på Esplanada utan på ett annat fält mitt i flygområdet. Det går bra för svenskteamet, alla i mål utom jag. Det blir drygt halvägs och mer än tre timmar i luften. Så länge har jag aldrig flugit med nya selen. Och det känns, det klämmer lite här och där. Framförallt trycker det på utsidan av knäna så jag blir kobent, vilket gör att jag får ont efter ett par timmar. Till kommande flyg, stuvar jag om i selen och lägger nästan inget i sidofacken. Det var ju sådant jag skulle ha provat ut före tävlingen…
Jag landar på ett plöjt fält för att slippa alla carrapichos. Det blir en nollvindslandning, trycker för sent och ”näbbar” i så kraftigt att jag åker fram och slår i vänster smalben i speedbaren. Inga skador på vingen men ett skrapsår på benet och kraftig svullnad. Jag har ett litet första förband i selen och plåstrar snabbt om så det inte ska komma smuts i såret. På kvällen när vi äter märker jag att jag håller på att få feber. Den bryter ut på natten, men försvinner på morgonen igen. Jag känner mig dock inte riktigt frisk. Var ett tag orolig att jag fått en infektion i benet, men jag har känningar i halsen också så jag förstår att det är annat. Sedan följer två dygn med feber på nätterna och jag måste ta feberdrivande tabletter på morgonen, innan start samt efter landning. Jag känner mig inte alls bra och inget är kul. Tredje dagen tar det stopp. Redan på starten inser jag att detta inte är bra, men jag bestämmer mig för att göra ett försök till. Sväljer några gånger i luften, det river rejält i strupen. Känner mig allt sämre och vill inte riskera att landa i dalen, där telefontäckningen är dålig och upphämtningstiderna långa. Så fort jag får lite höjd drar jag därför in över höglandsplatån även om den optimala rutten till första brytpunkt var längs med ridgen mot dalen. Där hittar jag inget nytt lyft och landar på ett stort fält bredvid stora vägen som går mot starten. Det finns ingen telefontäckning här heller visar det sig. Febern har brutit ut på allvar nu och jag orkar knappt rigga ned min vinge. Det är 30 grader varmt, ingen skugga och jag vill bara lägga mig ned och dö. Mitt hopp står till live trackern som alla tävlande fått med i selen för att man ska kunna följa tävlingen på internet. Vi har inte pratat om det tidigare, men jag hoppas verkligen vår chaufför tänker på att kolla detta om han inte får något sms eller telefonsamtal med min position. Och det gör han, tack och lov! Två timmar efter landning blir jag upphämtad.
DAGEN EFTER TILLBRINGAR jag på hotellet med feber hela dagen. Morgonen därpå släpper febern, vilket känns otroligt skönt! Men jag väljer att vila en dag till. Nu har vristen fläckvis blivit blå under mitt svullna smalben och jag börjar bli orolig att det kanske är en infektion trots allt. Hotellreceptionen tipsar om sjukhuset Santa Helena som ligger i närheten. Till att börja med har de ingen doktor som pratar engelska, men det löser sig ändå med en annan person som kan tolka. De röntgar benet, men inga skador syns på plåtarna. Sedan får jag antibiotika, för att förhindra en eventuell infektion, och inflammationsdämpande medicin utskrivet. Nästa dag är vilodag och den tillbringar vi i svenskteamet vid en källvattensbassäng i ett naturområde i anslutning till Brasilia. Apor fanns där också, kul! De tre sista tävlingsdagarna skulle bli ganska sig lika. Blåtermik, inversion på låg höjd över starten och dalen, men bättre termik en bit in över höglandet. Jag står nästan sist i startkön, men har ändå ingen brådska att starta när jag ser hur svårt det är att ta sig upp. Det är inte många som bombar ut, utan de flesta ligger och pendlar mellan 100 och 500 meter över starten i väldigt röriga startgaggles. Inget lockande att ge sig ut i! Första dagen inträffade dessutom en mid-air men där båda piloterna klarade sig. Det var mycket svårt att ta sig över 1 600 meter MSL. Två dagar trillade jag ned långt under starthöjd och trodde att jag skulle behöva landa i dalen, innan jag lyckades fånga en blåsa som tog mig upp. Åtminstone 2 000 meter krävdes för en rimlig chans att nå fram till första blåsan över höglandet. Detta misslyckades jag med alla tre dagarna.
Eftersom jag inte hade nått upp till ”starthöjd” när starten gick, fick jag gå solo vilket gjorde det ännu svårare. Detta hopp var svårt för många de sista dagarna då inversionen var som värst. Men sista dagen tog sig nästan alla förbi detta hinder och sedan var förhållandena mycket bra över höglandsplatån med enstaka cumulus och bas på över 3 000 meter MSL. Det gjorde att över 100 lyckliga deltagare nådde målet på Esplanada efter drygt 100 kilometers flygning.
HUR GICK DET DÅ FÖR RESTEN av svenskteamet? Ja, förutsättningarna kunde varit bättre. En deltagare fick diagnosen lunginflammation två dagar innan tävlingsstart, två deltagare (mig inkluderad) fick feber efter första tävlingsdagen och fick äta feberdrivande tabletter flera dagar framåt, samt en deltagare som åkte på influensa de sista dagarna och tvingades bryta tävlingen på grund av en stukad fot. Trots det fanns det ljusglimtar och då vill jag framförallt framhålla Joakim Hindemiths prestation, som trots feber och influensa flög alla nio dagar och dessutom gjorde det så bra att han gick i mål fyra av dem!
Text och foto: Thomas Hylander
Tidigare publicerad i Hypoxia 1/2018
