Detta är en artikel av Hans Thornander som först publicerades i Skånes Drakflygklubbs medlemsblad Flygbladet nr 2, 1996. Artikeln har sedan även publicerats i Hypoxia nr 2, 2002. Men den är lika aktuell idag så här kommer den igen.
Jag skall nu berätta om en inte allt för trevlig flyghändelse. Historien slutade bra men jag tänkte att den kan vara intressant för andra att ta del av.
Det var en lördag och Pappa och jag var ute på fältet för att försöka flyga sträcka.
Vädret såg bra ut under förmiddagen men med en tendens till Congestus som flakade ut och dog på Alto Cumulus nivå. Vinden var nordvästlig så jag tänkte flyga ner i riktning mot Simrishamn eller Hammar.
Vid start var vädersystemet dominerat av de stora utflakade ”Congestusen” (åt Alto Stratus hållet nu) med halv-friska Cumulutter i huvudsak på vindsidan och solsidan, dvs ganska skiktade moln.
Jag har flugit i liknande förhållanden tidigare, det är hyfsat lätt att ta sig fram då man kan vara rätt säker på att det lyfter där de ”utsträckta” områdena under de stora molnflaken möter solbelyst mark på vindsidan.
Nåväl, jag kom alltså iväg i en svag blåsa och hittade snart lyft som jag beskrev ovan. Jag gick under det första stora molnet och höll nollan under glidet på ca 1000 m med ca 500 m kvar till tak.
Nästa blåsa var svag men jag var inte under någon tidspress så jag följde med upp till 1200 m ungefär innan det var dags att dra VB:n och glida vidare.
Mellan Hörby och Sjöbo var jag nere runt 300 m på glid mot en fin skogskant där skuggan av ett nytt utflakat ”Congestus” mötte solen. Där var blåsan, jag snittade runt 3 m/s. På 1000 m steg det lite bättre, men jag hade redan resten av färdvägen klar för mig då det var ett snyggt band av friska Cumulutter nästan i färdvägen. Jag bestämde mig (hade redan bestämt mig) för att lämna blåsan tidigt då jag ville hinna till de groende Cumulutterna innan de dog.
Molnet jag hade kurvat under såg i början ut som en liten Cumulutt ca 1 km ifrån det stora ”Congestus” molnet. Under tiden jag kurvade såg jag att det växte men jag såg ju bara undersidan…
På ungefär 1250 m med ca 300 m kvar till tak slutade jag kurva för att flyga långsamt rakt fram i stiget under molnet mot nästa Cumulutt. Så brukar jag göra och om man har tur stiger man och kan toucha molnkanten innan man får dra på ut i sjunket.
Nu gick det inte så… Mina 3 m/s i medelstig blir ju till 4 m/s när jag flyger rakt fram. Det hade nog inte gjort något men stiget blev starkare och varion började visa oroväckande 7 m/s. Jag var nu mitt under mitt ”fina” lilla moln och fick börja speeda för att hinna ut innan jag gått upp i molnet. Detta hjälpte föga det steg ännu bättre, jag steg nu nästan lika fort som jag speedade framåt…
Kul…
Jag var nu inne i den kupol som bildas under moln med kraftigt stig och insåg ”att det går åt Helvete med kraft”. Man ska aldrig flyga in i ett moln med hög fart så jag släppte ut bygeln och hoppades… nä, en titt på varion och jag hoppades nog inte på något, jag var nog bara jävligt rädd… Så försvann marken ur sikte.
Jag tror jag lyckades hålla rak kurs i ungefär 30 – 60 sekunder innan jag började svänga åt något håll. Varion var inte till någon nytta den visade bara 10,0 m/s i medelstig (max för Flytec 3030), den rörliga visaren gick inte ned ens för att visa 9,9 m/s.
Ja, vad gör man, det var bara att hålla bygeln i läge ”normal flygfart” så att de ofrivilliga wingovers man gjorde inte skulle resultera i halvdana loopingar.
Jag gick in i molnet på ungefär 1600 m. På ca 2500 m tyckte jag att jag såg en skugga där framme någonstans…
Nä, ingen skugga, is på glasögonen.
Jag funderade på att slänga, släppa glasögonen för att se åt vilket håll de föll men insåg att, då jag redan varit tyngdlös ett par gånger, jag antagligen låg i så brant sväng att jag sideslippade kraftigt, dvs glasögonen skulle flugit ”åt fel håll”.
Det är inte mycket jag kan berätta om själva känslan att vara där jag nu var. Molnet var så tjockt att jag inte såg vingspetsarna. Vid 3500 m var jag täckt av is. Snöret till VB:n var styvt som en pinne. Varion hade en ishätta och sidovajrarna var ca 15 mm tjocka.
Jag frös som f-n och bestämde mig för att kasta skärmen när jag kom över 5500 m, jag tänkte att även om jag inte är vid medvetande när jag slutligen kommer ut ur molnet kommer jag kanske att kunna klara landningen levande.
Nu hade jag tur, på strax över 4000 m blev jag utkastad ur lyftet. En bra stund låg jag och hoppade mellan +5 och -5 m/s. Trodde att jag låg i en mycket brant vänstersväng då ispinnen, som en gång var VB snöre, fortfarande var ledad vid låsningen och verkade vilja peka åt höger samt att jag kände stor G-belastning. Detta passade ju mig utmärkt för jag ville ju inte irra omkring där inne och riskera att komma in i stiget igen.
Efter ett tag började jag sjunka och kom till sist ut ur sidan/botten på något som liknade ett städ.
Det var gott att åter upptäcka världen, våldsamt snurrande vid min vänstra vingspets på 2800 m.
Det har pratats om att nordiska CB:n inte är så farliga, jag hoppas att denna historia tar död på den myten.
Jaha, vad kan man lära av detta då…
Jag använde ingen kompass eller GPS vid denna flygningen. Med hjälp av båda hade jag kanske kunnat hålla rak kurs längre men när man stiger fortare än man flyger rakt fram så…
Jag hade min vindtäta fleece jacka på mig trots att det var varmt vid starten (smart drag). Jag var ändå så frusen när jag kom ut ur molnet att det gjorde ont i händerna (tunna handskar) och ansiktet flera dagar efteråt. När jag landat efter ytterligare ca 30 minuter efter molnfärden var det is i min vattenpack, seglet blött mm.
Det är mycket viktigt att inte speeda in sig i eller inuti ett moln. Stor risk att hamna i seglet och bryta i sönder sig själv och vinge.
Att koppla loss från vingen och hoppa med skärmen under armen, som någon fransman lär ha gjort, för att sedan kasta den när man är på lågan tilltalade mig inte men… Det skadar inte att tänka igenom alla möjligheter man har när man sitter hemma i soffan någon gång… 1000 m till och jag hade blivit bra mycket dummare… Ytterligare 1000 m och jag kan inte tänka alls… (1000 m = 100 s vid stig på 10 m/s).
Enligt en kompis som är mycket erfaren hoppare ska detta kunna göras trots att våra skärmar inte har någon fördröjning (likadant på hoppares reserver).
Någon tycker nog att jag måste ha tullat på gränserna genom att gå för nära molnet. Kanske…, men inte mycket, de som flugit med mig vet att jag alltid haft väldig respekt för stora moln.
Dock ska villigt erkännas att jag flugit på sidan av och över moln, men dock inte i sådana här förhållanden.
Som slutkläm kan man säga att denna erfarna pilot som flugit på många ställen i världen blev rätt så paff av att Moder Natur hade såna här grejor på lager och detta till på köpet hemma i Skåne.
