Flygresa Australien 93

Detta var mitt första besök i Australien, vintern 1993. 
Detta stora, spännande land med mycket gästfrihet, kamratskap, storslagen natur och fantastisk djurliv! Och flygmöjligheter utöver det vi är vana vid. Mycket har gradvis förändrats sedan dess. Det upplever vi vid varje nytt besök. Om jag skulle få ge ett enda råd till dig som funderar att resa dit och flyga där så är det: Ta minst 3 månader på dig! Landet är stort, avstånden enorma, klimatet och kulturen ovana. Och Sverige långt borta!

Down under
Hettan slog emot mig som en hammare när jag klev nedför trappan till den gamla 747:an i Adelaiede strax efter nyåret 93. Från anhalten i Sydney var vi bara en handfull passagerare kvar  på det stora planet. Flygvärdinnan hade ställt fram ett försvarligt antal små vinflaskor på bordet bredvid strax efter avresan och sedan inte mera synts till. Jag borde inte låtit mig frestas, det insåg jag alldeles för sent, vid landgången som kändes aningen vinglig! Kombinationen: lite sömn, jetleg, hettan och vinet tog ut sin rätt, med besked. Tur att Birgit, min goda flygkamrat sedan många år väntade, sommarbrun, fräsch och bilburen när jag äntligen baxat mina ramponerade väskor genom tull och immigration. 
Efter en halvtimmas bilfärd kom vi fram till hennes Condo på Torrens Park i utkanten av stan där jag fick det mest efterlängtade, en säng  i vardagsrummet att dimpa ned i.
När jag vaknade var jag ensam, med en lapp på köksbordet: ”är på jobbet. kommer vid femtiden. Kan du fixa käk?”
Långsamt vaknade livsandarna, påhejad av några koppar beskt Nescafé, och jag gav mig av i den ovana omgivningen mot det fräscha snabbköpet i nästa kvarter. Lite ovant att få varorna nedplockade i påsen samt ”have a great day” till avsked. Kanske något för ICA Maxi eller Willy’s Cash att prova på?

Nästa dag, en lördag, tog vi oss till en av hennes flygarvänner som hade en gammal högprestandavinge där ”bäst före-datum” redan passerat sedan några år, att låna ut.
Den var väl stor för mina 62 kg, men verkade vara i hyfsad flygskick, till skillnad från mig som inte flugit sedan flera månader.
De följande dagarna kom jag igång rätt så bra, även om det tullade på förrådet av de gummimjuka bygelbenen (eller var det kanske p.g.a dålig landningsteknik?) med min flygning på olika flygställen långt ute i outback. Med hjälp av Birgit, hennes 4WD Subaru och goa, layed back flygkamrater. Jag gillade deras avspända, kamratliga attityd ”hallo mait, how are you doin?” till varandra och till flygningen och fick snart lära mig de viktigaste grundreglarna: 

• Lägg aldrig din sele på marken! Rigga först vingen och häng den sedan direkt i kroken. Ormar gillar att söka skugga och svalka i din sele och kan bli rätt obehagliga att ha med sig uppe i luften!

• Gå aldrig omkring i flip-flopps, utan i höga kängor, av samma anledning!
• Klä dig i hatt med bred brätte, gärna med nackskydd, samt långärmad skjorta och långbyxor. Solen är inte att leka med! Det är bara ”bloddy tourists” som velar omkring i kortbyxor och t-shirt!
• Drick, drick, drick! Dehydrerad blir man slö, tappar omdömet och orken!
• Flyg aldrig ut ”in the middle of nowhere”, utan följ alltid en väg vid CX- flygning så att du kan bli upplockad!
• Ordna med upphämtning innan start, och kom överens om anropskanal på radion, samt vilka Repeaterstationer som finns!
• Tag med vatten i selen! 
• Och, för tusan, kör aldrig, aldrig omkring i ett slaget fält med bilen! Katalisatorn sätter eld på den knastertorra halmen!

Vi tältade eller bodde i övervåningen av en lokal Pub, lagom långt hem efter våta kvällar. Eller i Birgits ”sommarstuga”, ett övergivet lantställe, ”Upp North”. 

Sverige och vintern började kännas oändligt långt borta, jag var fast besluten att göra det mesta av de tre månader som låg framför mig! Problemet var att Birgit jobbade under veckan och utan bil funkar inte mycket i landet Down under. Dessutom kändes den stora vingen alltför trög och osäker i turbulent termik. Jag behövde ett eget, rullande underrede för att komma någonstans och en fräsch vinge på taket.

I Sydney
Efter två veckor av gästfrihet i Adelaide tog jag Greyhound-bussen till Sydney, en modern, vibrerande metropol, till skillnad av småstadsidyllen i Adelaide. Sydney sover aldrig. I nöjeskvarteren runt Kings Cross pågår festen hela natten och även med ytterst smal budget blir det aldrig långtråkigt. Tillsammans med en tysk backpacker hyrde jag ett slitet, mörkt och unket rum, men billigt och centralt. Vi lärde oss snabbt att varmvattnet inte ens fanns på ”vissa tider” som värden försäkrade, och framför allt att först banka i den halvruttna dörren till duschen och tända ljuset därinne en stund innan. Då hann de flesta, feta kackerlackor smita undan, ned i avloppet eller bakom kaklet innan vi vågade oss på den dagliga rengöringen. Det var jo deras hem som vi gjorde intrång på!

Efter några dagar på Bondi Beach och nätter i Kings Cross, Operan, jätteaquariet och andra, måste-sevärdheter tröttnade jag på stimmet i den stora staden och längtade tillbaka till naturen och och framför allt: flygningen! Jag hade beställd en sprillans ny Airborne – vinge av Airbornefabriken i Redhead, nära Sydney, nu fattades bara ett rullande underrede!

I Sydney fanns (finns?) ett jättegarage i flera våningar under jord, Kings Cross Carpark, där backpackers köper sina bilar och säljer dem igen vid avresan (om de hållit ihop så länge). Ofta får man med köks- och campingutrustning, surfbräda, fiskedon, verktyg, bogserlina och annat nyttigt på köpet. Det gäller att vara strategisk när man skall handla där: ju längre tid säljaren har kvar inför sin avresa, desto dyrare är bilen. Värdet sjunker med varje dag och om man har is i magen att vänta och bilen inte är såld någon dag före avresan kan man handla kanonbilligt. Då är det dax att slå till!

Jag föll för en Ford Falcon, ganska bedagad, med krokodil på sidan, den hade säkert dragit runt Australien många glada varv förut, men den stora sexcylindriga motorn mullrade som den skulle, den treväxlade rattväxeln var som att skära i smör och bromserna nitade vid behov med fyra lika långa svarta streck på asfalten. En bil med gott om plats att sova i, madrass medföljde! ”Den behöver bara lite mera gas i AC’n” försäkrade säljaren, fast riktigt så enkelt var det inte när jag senare besökte verkstaden och mekanikern skakade på huvudet. ”Här fattas jo både kompressorn och förångaren”.
Den var besiktigad nyligen och blev min för 1200 AUD. Carpark-bolaget ordnar med billig tredjeparts-bilförsäkring för turister utan fast adress, och snart rullade jag stolt ut med mitt stora nyförvärv, ovan i vänstertrafiken men med gott om plåt runtom, ifall att…

Efter att ha plockat upp min prasslande, nya vinge och blivit bekant med det fina och hjälpsamma gänget på Airbore-fabriken gick den första resan till det berömda flygstället Stenwell Park, nära Wollongong, ett par biltimmar väster om Sydney. Stenwell Park är ett paradisiskt vackert, högt kusthang, Sydneyflygarnas Hammars backar. Man får ansöka om att flyga där eftersom landningen är begränsad och kräver viss skicklighet,  i picknikområdet nedanför. Vindriktningen är NO! Trots gynnsam prognos, envisades vinden att trilskas, det blåste svagt från SV, dag efter dag. Efter tre loja dagar med mycket bad och läsning, men med min nya vinge på taket istället för i sitt rätta element, insåg jag att tiden är för dyrbar för att vänta längre och vände kosan mot Forbes i Flatlands, där vidderna är ”oändliga”, horisonten obegränsad och vindriktningen av mindre betydelse, eftersom vinschning efter bil eller vinsch gäller. Vägen dit går tillbaka till Sydney, sedan en bit norrut längs kusten och därefter via Blue Mountains in på slätten. Ett par dagar med bil, om jag minns rätt.

Flatlands
Len Patton är veterinär till vardags och äger en ”hobbyfarm” på ”endast” 500 hektar en bit utanför Forbes. Len är en välkänd profil samt hängiven och duktig hängflygare och där, på hans åkrar, har många stora tävlingar genomförts under årens lopp. Även jag skulle bli inblandad fem år senare som lagledare för Sverige i VM-98, men det är en annan historia. Len är bestämd, men gästfri. Han kallas skämtsamt för ”general Patton”, vilket han inte uppskattar! Len’s gästfrihet utnyttjas oblygt av många flygare som slår sig ned i hans stora hus, utan betalning, dricker hans öl och äter frukten i trädgården. Under dagar eller veckor.

Vid min ankomst presenterade jag mig och undrade om jag fick lov att parkera på hans Yard samt använda duschen kvällstid. ”Klart att du får, men du kan ju inte ligga i bilen, det är för obekvämt och jag har inget rum ledigt, för närvarande” sa Len och såg bekymrad ut. Detta arrangemang passade mig utmärkt. Jag trivdes bra att sova i bilen, och fast temperaturen på dagen ofta passerade 40 grader, ibland även 45, så var nätterna lagom svala. Och kvällarna var magiska!

En kväll satt jag på den stora altanen med en VB i isolermugg. Papegojorna i hundratal hade äntligen kommit till ro i det stora trädet efter att högljutt ha kivats om den bästa sovplatsen. Även Gala’ fåglarna intill hade tystnat. Solen sänkte sig långsamt, allt större mot horisonten. Först gul, sedan orange och blodröd, för att slutligen bli violett vid kanten av horisonten. Len kom ut, ställde sig intill mig och tittade nyfiket åt samma håll. ”What are you looking at?” ”This fantastic, magic sunset”. Han kollade en gång till och såg besviken ut. ”Nothing special with that!” Det hade blivit tyst omkring mig, bara några enstaka läten från cikador på avstånd, natten sänkte en svart sammetsmatta över landskapet medan dagen andades ut.

Startmetoden var bil eller vinsch. En del av de piloter som hängde runt på farmen tog det lugnt, såhär efter den stora, stimmiga Flatlands-tävlingen. Vi som var på g var ett tiotal killar från olika nationer som varje dag med spänning väntade på att starta. Gärna innan det blev mördande hett vid middagstid. Kroka ut på 300 meter brukade räcka mer än väl för att hitta en brukbar blåsa och ta sig upp till svalare höjder. Len tyckte att vi var planlöst oorganiserade och behövde sätta mål för vår flygning. Han anordnade en liten tävling. Uppgiften var enkel: ta er upp och följ vägen tills ni efter cirka 50 km ser en stor bro och på andra sidan ett stort Swamp-område. Bron är vändpunkten. Fotografera den när ni passerat och vänd sedan tillbaka. Den med kortaste tid får bjuda resten på öl ikväll! Och, akta er för örnen! ”It is a big, old, grumpy wedgetail, and he don’t like hanggliders”!

Jag drogs upp bland de allra första piloterna och hade svårt att ta mig upp till trygg transporthöjd. Var det tävlingsnerverna, jag som aldrig gillat att tävla? Flera andra, mera rutinerade, lokala piloter som startat efter mig var redan på väg. Deras taktik, den rätta, fick jag lära mig var, kroka ur och dra! Du hittar alltid lyft på vägen!  Äntligen, en brukbar blåsa tog mig upp och iväg. Det gick ganska bra framåt, trots min försiktighet och aversion mot att komma under 1000 meter, förstärkt av att se att en pilot hade ” bombed out” och landat vid sidan av vägen. Efter cirka två timmar såg jag den stora cementbron och det utbredda sumpområdet bakom, fick fram min kamera för att fota vändpunkten samtidigt som sjunkvarnaren gnällde allt mera stressande. Min trygga höjd försvann snabbt tills äntligen, äntligen ett svagt lyft, så att det blev tyst i instrumentet  och fick mig att slappna av. Nedanför, från ett knotigt träd i svampen lyfte en stor fågel. Det kan väl inte vara??? Med rutinerade, lugna vingslag tog den sig upp en bit, sedan anslöt den lugnt svävande i samma svaga blåsa som långsamt förde mig uppåt. Snart cirklade vi på samma höjd, en mäktig upplevelse, fast den stora örnen tycktes inte känna sig bekväm med min närvaro och skrek med hes stämma. Tänk att få flyga med en örn! Viken upplevelse och vilken story ikväll!

Snabbt hade fågeln utmanövrerat mig, jag hann knappt få den på bild, och befann sig ovanför och utanför mitt synfält, ännu ivrigt skriande. Kort därefter en kraftig duns på vänster vinge och ett triumferande skri. Sedan flög den i sakta mak ned till sitt träd, efter väl förrättat värv. Jag hade tappat koncentrationen och förlorat mycket höjd, det såg mörkt ut för vidare färd. Min vinge fladdrade på överseglet, kändes lite trögare, drog lite åt vänster men var för övrigt fullt styrbar. En grusig plätt längs vägen, strax innan bron skulle bli mitt landningsfält. Eller? 

På drygt 100 meters höjd glada tillrop av varion och flott fart uppåt, i snäva cirklar. Kanske ändå jag kan ta mig hem. Icke! Den tråkiga fågeln unnade mig inte denna framgång och var snabbt åter på kurs mot mig. Denna gången mycket mera beslutsam. Efter några vilda vingovers för att undkomma var den ikapp och satte ännu en gång sina vassa klor i min vänstervinge. Typiskt att den valde samma vinghalva! Det avgjorde! Fem minuter senare hade jag landat och besiktigade förödelsen, samtidigt som upphämtningsbilen närmade sig i ett dammoln. Revorna i seglet var rakbladsvassa, helt utan fransar. Vänster vinges yttersektion var illa tilltygad. Jag insåg att det var slutflugit för ett tag och måste sett bedrövad ut när killarna skrattande hoppade ur bilen. ”Du glömde väl inte att fota vändpunkten, ha, ha!”Jag kom ändå lindrigt undan. Det insåg jag senare, när jag såg en bild av en kille som fått sin näsa borthackad!

Redan på eftermiddag satt jag i bilen för den långa resan till AirBorne-fabriken i Readhead. Vid ankomsten, dammig och trött, även där muntra miner. ”Jaså, du har också varit vid svampen?” Det var inte första gången de lappat ihop vad fågelskrället ställt till med! Tack vare deras positiva, enastående servicekänsla samt snabba och proffsiga arbete var min vinge redan två dagar senare åter som ny och jag på väg mot Forbes.

Vid ankomsten vinkade Len glad till mig. ”Come and see. I have a room empty for you now”. Rummet som blivit ledigt låg mot nordväst, mitt i eftermiddagsgasset, ohyggligt varmt och kvalmigt. Förlägen tackade jag nej till hans generösa erbjudande. ”I see”, sa Len, it’s warm like hell inside here”. Vi flög varje dag när vinden ej var för stark, men entusiasmen började långsamt ebba ut bland flygarna. Efter en återigen svettig flygdag kom Len emot mig vid hemkomsten. ”Now I have a room for you with a perfect airflow”. Rummet var verkligen oemotståndligt, svalt, skuggigt, vid sydsidan, mot trädgården av det stora huset. Det var hans vapenrum. Överallt på väggarna jaktvapen, lådorna i byrån fulla av ammunition. Tillräckligt för att utrusta en mindre arme’! En fältsäng på långsidan av väggen. Den filigrana, spröjsade dörren mot trädgården saknade lås. Bekymrad frågade jag. ”Varför har du inga lås?” ”Varför skulle jag ha lås”, frågade han konfunderat. ”Tänk om någon stjäl alla dina vapen!” ”Varför skulle någon stjäla mina vapen”? Jag hade inget svar, det blev tyst en stund, sedan sa Len: ”If I lock up my house, no, my neighbours would not like that”!

I Outback
Bernhard och jag kom bra överens, med lika värderingar och planer. Bernhard var hälften så gammal som jag, från Tyrolen, gladlynt, lättsam och positiv. Även han ville vidare, se mera, uppleva mera av detta fantastiska land. Vi bestämde att låta hans skruttiga bil stå på Len’s Yard och dra vidare i min rymliga kombi. Först mot Opalfälten Cober Paddy och Indian Lookout, och senare vidare till ännu ett välkänd flygställe, Manilla! Vi båda hade nu varit tillräckligt länge i landet och anammat en layed back-livsstil. Lärt oss att ta dagen som den kom. Körde några timmar, läste, slappade, slog oss i slang med goa Aussie’s. 

En kväll tog vi in på en Pub för en ”Tucker” (kvällsmat). De andra gästerna drack öl och stämningen var hög. Det smällde från biljardbordet, ackompanjerat med skratt och tjut. En av spelarna kom fram till oss; ”Hello mate, how are you doing?” Han undrade om någon av oss ville vara med på turneringen, de saknade en man, ”Just for fun!” Och vinna de 60 Dollar prispengarna? Själv kände jag mig inte direkt i tävlingsform. Senast jag spelat biljard var i tonåren, i Wien. Inte heller Bernhard var entusiastisk, vi hade nyss fått in vår mat, men mannen var envis, så till sist reste sig Bernhard och blev presenterad för tävlingsgänget som : ”Here comes the Champion from Tyrolen!”, till mycket munterhet. Bernhard fick lägga 10 dollar i prispotten innan spelet började.

Det blev inte långvarigt. Efter inledande, uppmuntrande tillrop, blandat med lustigheter var det Bernhards tur, till allmän förtjusning. Jag satt kvar med min mat och hörde hur skrattet långsamt dog ut och det blev alltmera tyst i salen efterhand som han säkert sänkte kula för kula. Samtliga gäster följde nu nyfiket spelet, som snart var avgjort.
När Bernhard kom tillbaka, 60 dollar rikare, var hans mat kall, men han såg ändå rätt nöjd ut. Nu kom även tävlingsledaren tillbaka. ”Grabbarna tycker att du bör bjuda laget runt, för att fira vinsten”. ”Nej, inte denna gången, men när jag ätit färdigt kan vi ta en ny runda, som revansch!” ”Nja, det börjar bli sent, frugan väntar, vi tar det imorgon kväll”, mumlade initiativtagaren.

Cober Pady
är ett ruffigt ställe där man gräver Opaler sedan länge. Inte helt ofarligt, med flera hundratals övergivna hål i marken, där man nattetid kan trilla ned och bryta nacken efter en våt kväll på Puben, med eller utan hjälp.
De opalförande lagren ligger 10-15 meter under markytan. För att komma igång med brytningen av de eftertraktade stenarna krävs först av allt att inneha en Claim, att man arrenderar en liten plätt mark av gruvmyndigheten. Sedan anlitar man en stor maskin som borrar ett hål, ca. en meter i diameter ned i marken, till de opalförande jordlagren. Därefter är det bara att beväpna sig med hacka och spade och gräva sidledes gångar i djupet, i hopp om rika fynd. En kompis, eller en motordriven vinsch, transporterar de lösgrävda massorna till ytan för att sedan sköljas i en vattenstråle för att frilägga eventuella fynd. Många vinddrivna personer sliter här, en del bor i de svala, gamla gruvschakten. Det sägs att 10% blir rika, 40% kan leva av det och 50% går bankrupt. En försvarlig flotta av privatflygplan intill Airstrippen, plågad av solen, vittnade om att det går bra för en del. 

Vi fick lov att leta i de sorterade och tvättade massorna efter förbisedda stenar, av ett gäng trevliga killar som det gått bra för. De hade börjat med tomma händer och jobbat upp sig, haft råd att köpa nya, effektiva maskiner och tjänat mycket pengar. Deras ledare hade hyreshus i Perth, och de hade lovat varandra att lägga av och börja njuta av livet för flera år sedan. Bara ett år till… Cober Pady kändes för stort, för opersonligt och för farligt. Vi for till Indian Lookout, ett mindre, nyöppnat gruvområde där stilen var mera civiliserad och gästvänlig. De övergivna hålen där var nyare, stabilare och grundare. Vi försökte oss under några dagar på som miners, en slitsam sysselsättning, med var sin tändsticksask av hyfsad fina stenar som belöning.

Manilla
Nu bar det av till Manilla. Till skillnad mot det oändligt platta landskapet i Flatlands och stäppen vid Opalfälten ligger den lilla staden Manilla i ett vackert, kuperad område med en fond av gumtreeklädda berg nära intill. Vi fick snabbt kontakt med några lokala hängflygare som hyrde ett nedgånget hus en bit utanför staden. Där var vi välkomna att bo i utbyte mot att bidra till den ständigt sinande ölkassan. VB-flaskorna ansågs alldeles för små och var ständigt på upphällningen.

Idag finns flera lättillgängliga och välfungerande starter runt Manilla, det tävlas regelbundet och infrastrukturen är väl utbyggd. Då, för 28 år sedan var flygningen i detta vackra, böljande landskap mera äventyrligt och svårtillgängligt. För att komma upp till starten krävdes tid, mycket svett och god kondition. Först skulle vingarna surras hårt på Rick’s 4WD- pickup, sedan klämde vi alla ihop oss på flaket innan den vingliga färden längs hjulspåren, uppför berget, tills vägens ände i Eucalypusskogen. Sedan tog det ”roliga” vid! Två på varje vinge följde vi stigen, brant uppför genom skogen till en liten glänta. Tjejerna i gruppen fick det hedervärda uppdraget att bära selarna. Hade jag varit uppe och rekat innan så hade min vinge gärna fått vara kvar hemma. Starten utgjordes av en slarvigt uthuggen plats bakom en klippa med som mest 3-4 steg över stubbar och sten innan avgrunden. Jag har aldrig tyckt om stupstarter, de förlåter inga misstag , aldrig känt mig säker med denna startmetod och kan inte säga att jag ändrade uppfattning där. Men, att bära vingen tillbaka ned var helt otänkbart. Efter att bökigt satt upp våra vingar i skogen kom sanningens ögonblick. Flera av vännerna var redan i luften efter mer eller mindre hårresande starter. Det gällde att kolla in skogen nedanför tills grenarna i träden började svaja och bladen vifta vilt, tecknet på den annalkande, efterlängtade blåsan. Sedan tre modiga, snabba steg och en stilla bedjan att det lyfter, helst på båda vinghalvor, innan tryggheten av lufthavet omslöt mig och adrenalinet långsamt minskade.

En kväll tog vi Rick’s Pickup till byn för en ”tucker” och några kalla VB. Jag hann aldrig beställa min första Pint, den kom, tillsammans med många andra på en stor bricka. Rick’s ”buddy” Jason bjöd laget runt. Alla kände sig självklart kallade att följa hans goda exempel, det är så seden bjuder, och med sex eller åtta glada personer (inklusive deras tjejer) blev det rätt blött innan puben stängde för kvällen och vi återigen trängdes ihop på pickupens flak, inte helt tystlåtna, för färden hem i den sammetslena natten. Vi kom inte så långt! Vid roundabouten i utkanten av byn blev vi stoppade av en myndig, välväxt polis i uniform. ”Hallo Rick, har ni varit på Puben”? ”Hm, ja, vi åt lite och tog en öl”. ”En”? ”Maybe a few, but I am sober”. ”Kom ut ur bilen och visa mig. Gå längs trottoaren, så rakt du kan”. Det blev underkänt. Is there someone else here who is sober enough to drive?” Det förblev tyst på flaket!  ”Give me your carkeys, you can pick them up tomorrow, when you are sober”. Det blev en lång väg hem, traskandes genom den stjärnbeströdda, varma natten, helst ville jag inte trampa på en otrevlig orm. Killarna med stora boots fick gå före och ”röja vägen”. 

Tiden tickade på, dagarna flöt i varandra, jag hade slutat räkna tills jag en dag kollade i mitt pass och insåg att mitt visum var på upphällningen. Overstay sågs då och ännu mindre idag inte med blida ögon av myndigheterna.

Tråkigheter
Efter alla brännheta veckor längtade vi till svalkan, till civilisationen, rena kläder, god mat och avspänd flygning. Med andra ord, ett bra kusthang! Rick hade fått jobb vid ett gruvföretag norröver, Jason skulle köra en jättestor skördetröska, det var dax att dra vidare på dammiga vägar, i sakta mak. En resa, inte helt utan komplikationer!

En kväll närmade vi oss en liten, isolerad stad, långt ute in the outback. Vägen hade endast ett asfalterad körfält i mitten och två grussträngar vid sidan av, en sk. Bitcherman. I fjärran flimrade siluetten av en annalkande roadtrain i mintgrön färg som snabbt närmade sig, omsluten av ett dammoln. Störst går först – det gäller inte inte bara på havet utan även i Australiens outback – så jag saktade ned och höll mig väl till vänster om mittsträngen. Det stora fordonet hade nästan passerat när det small ordentligt och glasbitarna yrde. Vi stannade, ganska omskakade och dammiga, sittande i ett hav av glasbitar, men, förutom några små rispor, helt oskadda. Stenen som sabbat vår framruta låg bland packningen i baksätet. Efter att ha inspekterat bilen var vi snart åter på väg i solnedgången, i vår numera ganska dragiga bil. Vid ankomsten i den lilla, förfallna staden frågade vi efter en Fordverkstad, i förhoppning av att kunna köpa en ny vindruta. Jodå, den fanns, men hade slagit igen några år tidigare. Men det fanns råd! På en liten biltillbehörsaffär fick vi köpa ett ”emergency wind screen” set, bestående av en bit genomskinlig plast och en rulle tejp. Det kunde duga! Medan vi med hjälp av min nagelsax klippte till plastfolien stannade ett gäng överförfriskade ungdomar bredvid, med sin bil. 

En kille frågade: ”Do you want to buy a windscreen?” ”Yes, absolutley”. ” Give me 50 bucks and I bring it to you”. ”No way, bring it and I will give you the money”. ”Okey” sa killen, ” follow me”. Färden gick till utkanten av stan och ett allt ruffigare område, med förfallna hus, mycket skräp, halta hundar och fjäderslitna, magra hönor på vägen. Det började bli mörkt, ingen gatubelysning,  och kännas obehagligt. Till sist stannade vi efter killarna på en skräpig yard med en naken lampa, dinglande i ett träd, glasskärvor kringströdda  i gruset, grisar som bökade och massor av skrot utspridd på marken. Och, en Ford Falcon, av samma modell som min, med hel vindruta!!!
”Okey, give me the money”! ” ”Nej, du får plocka ut rutan själv, sedan får du pengarna”.
Motvilligt gav de sig i kast med det delikata uppdraget och lyckades, otroligt nog att få loss rutan, helt utan skada. Vilket fynd! Efter betalningen försvann de i ett rökmoln medans vi försiktigt placerade rutan ovanpå bagaget i min stora bil. 

Det var svårt att hitta tillbaka till landsvägen genom mörkret, i labyrinten av hus och gränder. Bilen började kännas alltmera svampig och gick endast att svänga med möda. Punktering! Precis vad som fattades nu! Äntligen kom vi haltandes ut på den upplysta huvudleden, alldeles intill en Pub, där vi kunde byta däck. Men, vi var inte välkommna!
Ett gäng otrevliga typer på motsatt trottoar började först kasta glåpord och senare allt hårdare föremål av det som fanns tillhands mot oss. Burkar, flaskor, skräp. Senare, när de blev ännu mera upphetsade även riktigt obehagliga föremål, som stenar som tack och lov ännu endast slagit i plåten på min bil. Vi hade hamnat i ett område som i Sverige skulle kallas – socialt utsatt – och det var bara förnamnet! 

Äntligen lyckades vi svettiga få reservhjulet på plats medans våra antagonister började få slut på ammunition och hotfullt skränande närmade sig. Det kändes gott att känna Bernhards lugn och välbyggda fysik intill mig! Snabbt vevade jag ned domkraften, innan nästa överraskning, det fanns ingen luft i reservhjulet. Läget började bli alltmera hotfullt, ohållbart. Vi plockade snabbt ihop våra pinaler och bestämde att fly fältet medans det ännu var möjligt, med vår plattfota bil. Min gode vän Bernhard såg en lösning. Lite längre bort på gatan fanns en tapp. Där borde vi kunna få luft till reservhjulet. Det var stängd visserligen, så här dax, men i den tillhörande bostaden lyste det. ”Jag springer över och knackar på” föreslog min vän. ”Ok. men skynda dig tillbaka om du vill fortsätta resan tillsammans”. Det gick inget vidare. Bernhard kom tillbaks, slokörad! ” Ingen luft?”. ”Nej, det var en tråkig typ. Jag knackade på, men ingen öppnade. Men, eftersom jag hörde TV’n därinne på full volym så gläntade jag på dörren och ropade, hallo! Det var fel taktik. Killen därinne kom emot mig med en hagelbössa och hotade : ”If you ever do that again, I’ll blow your head off”! Vilken otrevlig typ!” Ord, och inga visor! Nu gällde det att komma härifrån, snabbt! Smockan låg i luften!

Men, räddningen kom i form av ett stort lastbilsekipage som tutande sjasade undan våra plågoandar och stannade intill. ”Har ni problem?” ”Jo, vi behöver pumpa vårt däck”. ”Det fixar sig, jag har en kompressor. Skall bara ha ett ord med småpojkarna här först”. Medan chauffören knäppte upp sin jeansjacka och viftade med armarna närmande han sig med bestämda steg de aggressiva ungdomarna som helt kom av sig och släppte vad de hade i händerna, innan  de mumlande backade undan några steg. 
Strax dunkade den lilla kompressorn monotont och min trogna bli lyfte sig sävligt, redo för avresa. ” Hjärtligt tack! Hur kan jag ersätta dig”. ” En sexpack vore fint” tyckte vår räddare. Det fanns en pub strax intill, och där väntade en ny överraskning. Väggarna var klädda med massiva träbänkar och i mitten av det illaluktande, sura rummet fanns en gallerförsedd, fyrkantig bur med liten lucka, som ett litet fängelse. Det var baren! Där köpte jag ett par sexpack, vilka några av de högljudda gästerna tyckte, jag skulle dela med mig av. Så blev det inte! Lättade kom vi iväg och efter att ha lagd en del trygga mil bakom oss och nallat på den återstående sexpacken övernattade vi i ett sockerrörsfält.

På väg hem
Tillbaka på Len’s farm där Bernhards bil väntade blev det dax för avskedsfest! Jag ville bjuda alla i huset, men framför allt min lite reserverade men mycket gästfria värd på middag. Efter att ha handlat i Forbes-Parks tändes den enorma vedeldade spisen i köket som inte varit i användning på långa tider. Strålningsvärmen blåstes bort av en stor AC ovanför. Det blev en jättegryta Chilli con Carne med bröd och tillhörande dryck, uppskattad av alla innan vi gav oss av i gryningen för att undvika lite av dagens hetta!

Som planerat tog vi oss sedan ut mot kusten för att flyga ännu några dagar innan vi skildes åt. Därefter tog jag mig tillbaka till AirBorne-fabriken i Readhead som lovade att ombesörja hemtransporten av min vinge samt hjälpa till att sälja min trogna bil, eller skänka bort den.
Det skulle dröja 5 år innan jag åter besökte Australien för ett annat äventyr, att bl.a. vara stolt lagledare för Sveriges VM- trupp i Forbes. Därom, eventuellt en annan gång!

Peter Lutze
Amandola