PÅ OMVÄGAR FICK JAG REDA på att det bodde en svensk hängflygare i Graz, Österrike. Vid denna tid hade jag genom mitt arbete en del kontakter med en firma i Graz så jag tog kontakt med Ulf Raudberget som han heter. Vi diskuterade lite fram och tillbaka om möjligheterna att flyga lite. Detta var för flera år sedan. Tyvärr upphörde chanserna att resa till Graz i tjänsten så det hela föll i glömska. Tills plötsligt en dag i våras då jag insåg att det var en intressant konferens i Graz. Jag kollade med chefen om det var okej att ta ut lite semester på plats och det var det. Skönt med en flexibel arbetsgivare. Jag mailade Uffe och vi bestämde att vi skulle ses och försöka få till lite flygning. Den lokala hängflygklubben hade en skolvinge (Moyes Malibu) som jag kunde få låna, så jag behövde bara släpa med selen och en kabinväska på flyget. Lyxigt, nästan som skärmflygning! Efter konferensen tog jag en lokalbuss från Graz ut till St Radegund som byn heter. Väl på plats träffades Uffe och jag över en öl på det lokala haket. Eftersom jag hade en t-shirt med hängflygmotiv på mig så blev vi vips fler hängflygpiloter som snackades vid. Tyvärr var det väldigt starka vindar på torsdagseftermiddagen, så det stod snabbt klart att det inte skulle bli någon flygning av. Men Ulf var snäll och lånade ut en mountainbike så att jag kunde cykla runt i trakten och se mig omkring. På fredagen jobbade Ulf så jag tog cykeln med mig till kabin-banan och sedan åkte jag upp på berget som heter Schökl.
Schökl och Graz ligger nästan längst österut i Alperna, det är därför lite avsides beläget om man jämför med de vanligare resmålen för hängflygresor. Uppe på berget fanns det rodelbana, flera gasthaus och massor med vandringsleder. Jag cyklade runt lite och kollade på de olika starterna. På nordsidan fanns det en fin grässtart för skärmflygarna och en bra ramp för hängflygarna. Enda kruxet var att det hade växt upp en gran som stod oroväckande nära slutet på rampen. Skärmflygarna kunde topplanda här. Det fanns en nödlandning på nordsidan, men den brukade inte användas. På sydsidan av berget fanns det också en gemensam fin grässtart.
EFTER ATT HA ÄTIT EN BIT MAT och åkt lite rodel bestämde jag mig för att rulla nerför berget. Det fanns flera downhill-sträckor i skogarna, dock bara röda och svarta leder så jag ville inte riskera något med lånad cykel och allt. Det tog ändå cirka 45 minuter att cykla nerför berget då vägen gick fram och tillbaka i serpentiner. När jag kom ner såg jag en skärm i luften så jag cyklade till landningen vid kabinbanan. Där träffade jag ytterligare en hängpilot och tyskan fick sig en välbehövlig uppfräschning. Skärmflygaren landade efter en stund och konstaterade att det var ordentligt turbulent i luften. Landningen var den värsta jag sett. Det lutade brant åt alla håll, det var turbulent bakom trädridåer från två håll och på det tredje låg kabinbanan. Dessutom var det en trafikerad väg i slutet av landningen. Hängflygklubben arrenderade ett fält bortom byn som var betydligt mer inbjudande även om det också hade inslag av lutningar åt diverse håll. Efter att ha snackat en stund cyklade jag bort till hängflyglandningen för att kolla om det var några piloter på plats och det var det. En av piloterna jag träffat dagen innan var där och han pratade lite om tallen vid rampen. På eftermiddagen, när Uffe slutat jobba, regnade det så det blev ingen flygning den dagen heller. Mitt flyg hem skulle på söndag förmiddag och jag insåg plötsligt att jag skulle få det väldigt tight att hinna med lokalbussen på morgonen då de inte gick så ofta. Jag snackade med B&B-värdinnan och frågade om det var okej att avboka sista dagen och det var inga som helst problem. Sen hann jag med att boka ett hotell inne i Graz innan Uffe ringde och sade att han skulle skjutsa mig till flyget på söndag morgon. Så det blev åter till värdinnan och det var inga problem att ändra tillbaka igen. Jag bodde på Pensionat Seirer, som kostade 35 Euro natten med frukost och balkong ut mot dalen. Kanontrevligt ställe, rekommenderas varmt!
PÅ LÖRDAGEN VAR DET STARK VIND IGEN och från norr. Vi bestämde att vi skulle höras lite längre fram på dagen så jag tog kabinbanan upp till toppen igen. Det började onekligen se mörkt ut avseende flygningen, men jag passade på att njuta i fulla drag av min alpsemester. Dock kom jag in i en stämning där jag mentalt gett upp hoppet om flygningen vilket kändes otroligt surt med tanke på att jag sett fram mot att flyga från Schökl i flera års tid. Men rätt vad det var ringde Uffe och sade att det såg bra ut, vi drar! Efter att ha lastat vingarna på hans bil åkte vi serpentinvägen upp till starten. Värt att känna till är att man måste ha speciella poletter till vägbommen om man inte tar kabinbanan som skärmflygarna gör. Uppe på toppen riggade vi på nordstarten och Uffe övertalade en intet ont anande turist om att köra ner bilen till kabinbanan åt oss. Det visade sig att tallen vid rampen nu var spårlöst försvunnen. Tydligen hade mannen jag pratade med på landningen åkt upp och tagit bort den under dagen! Jag startade först och det gick fint. Det lyfte direkt och sedan kunde man hanga längs bergskammen. Klockan hade redan hunnit bli tjugo i sex när jag startade, men termiken var fortfarande aktiv och det gick att kurva upp till 2000 meter. Efter en kort stund gjorde Uffe mig sällskap i luften med sin Combat. Vi fick en timme och fyrtio underbara minuter i otroligt smörig luft tillsammans med en ensam skärmflygare och en rovfågel. På grund av min vinges något begränsade prestanda fick jag vackert hålla mig i närheten av berget, men Uffe drog iväg mot bergen på andra sidan dalen. På slutet avtog vinden och jag beslöt mig för att gå över berget mot ordinarie landningen innan det blev för sent. Efter ett lugnt flyg ut mot landningen kurvade jag ner mig till en landning i absolut nollvind. Jag satte landningen perfekt i mitten av fältet och efter en stund kom även Uffe ned och gjorde en fin landning med bromsskärmen ute.
MEDAN JAG PACKADE IHOP VINGEN kom Uffe ut ut klubbstugan med två kalla öl. Gissa om de smakade gott. De hade tidigare tagit en Euro styck, men nu hade de installerat solpaneler för att kunna ha kall öl så priset låg nu på hela två Euro…. Efter min mentala berg och dalbana var jag nu helt euforisk över det fina flyget. Jag är otroligt tacksam för att Uffe ville flyga med mig och hjälpa mig med smått och gott. Det visar tydligt hur stor hängflyggemenskapen är när man kan kontakta en vilt främmande människa över internet och sedan kunna umgås på ett så fantasktiskt sätt ihop. Stort tack Uffe, utan dig hade detta äventyr aldrig blivit av!
Text & foto: Jan Dersjö
Tidigare publicerad i Hypoxia 4/2017
