För mig började drömmen om att flyga i Åre 1988 när jag vid 15 års ålder såg starten för deltavingar bredvid kabinbanan på Åreskutans topp. Idioter, tänkte jag och såg framför mig de hemmasnickrade drakarna jag haft som barn. Samtidigt så fanns där något i mig som lockade. Tänk ändå att få sväva fram i vårvärmen ut över Hummelbranten och flyga på uppvindarna. Sedan dess har diverse sporter med koppling till vindar passerat, segling i alla former där den närmaste deltavinge man kan komma var vindsurfing.
1990 föreslog farsan helt plötsligt att vi skulle flyga skärm. Jag, som behövde lite ny utmaning, sa javisst! Så det blev skärmflyglicens i VSK med Christer Eriksson som instruktör. På den tiden fick vi traska uppför Bollekollen och flyga ner. Jag minns fortfarande träningsvärken i benen efter den dagen. Samma sak i Isabergs slalombacke och sedan var det bogsering på Vårgårda flygfält. 1991, året då allt hände (enligt Google), flög jag från Åreskutan med en Black Magic-skärm. Jag var lycklig som en loppa och solen värmde gott. Den frihetskänslan var fantastisk och ja, så hände lite annat det året som att Ryssland fick sin första demokratiskt valda president.
Året därpå flög vi i Hemsedal i Norge där det blev kanske 40 minuters flygning. Men sedan rann allt ut i sanden och skärmen låg inpackad i förrådet och blev gammal och omodern. För drygt ett år sedan såg jag en deltavinge i Hjärup och tänkte att det där vill jag göra. Jag visste inte då att det var Skånes bästa, ja enda, instruktör som tagit ett kvällsflyg. Vi snackade lite och jag gick hem och googlade, fick tag på ett nummer och ringde för att fråga om utbildning. Det var Jorgos som svarade och då växte hoppet om att få luft under vingarna igen.
Så blev det våren 2017 och nu 43 år gammal var det dags att ansluta sig till de idioter jag refererade till i början av artikeln. Jag fick även den här gången börja med kraftig träningsvärk efter att ha traskat upp och sprungit ner i skolbacken på Hammar, otroligt roligt! Måste flyga, högre måste flyga längre…
Sedan blev det markbogsering på Gotland med bästa aktiva instruktören 2017 som ordnat ett läger på Bunge flygfält. Vi blev ett härligt gäng entusiaster som samlades. Men nu återkom tankarna till den där draken jag byggde när jag var liten, den som störtade i sidled och gick i bitar. Lite galet var det ju ändå. Jag var ganska nervös när jag skulle göra de första dragen. Wills Wing Alfa var för mig en helt ny vingmodell och jag hade ingen aning om hur skulle den reagera eller jag på den.
– När ni ska svänga så räkna till tre så kommer reaktionen i vingen, sa instruktören. Hur mycket reaktion blir det då, tänker jag. Det blev många besök för att pudra näsan den dagen. Det var så mycket som var nytt för mig i denna situation och som tur var så flög några elever före mig så att jag kunde se att det faktiskt funkade. Hur som helst så blev det en höghöjdsbehörighet på Gotlandslägret. I samma veva köpte jag en osedd Techma medium, ja frånsett lite bilder som skickats och ett mmm, den kan nog funka, från Jorgos. En vingmodell som började tillverkas 1988, alltså samma år som jag stod på Åreskutans topp och raljerade. Det kunde ju faktiskt ha varit en sån som gled fram där och då. Techman för 5000 spänn dög fint och bjöd inte på några obehagliga överraskningar då jag steg för steg med Jorgos hjälp tog mig an hangutbildningen på stora hanget vid Hammar. Denna upplevelse kändes mer hemma då jag flugit på skolbacken några hundra meter bort och successivt kunde gå från att hanga vid skolbacken till att göra samma sak vid stora hanget. Det tog dock tid att vänja sig vid landningen. Det krävdes kanske fem landningar för att nervositeten skulle lägga sig, men när jag väl hade fått in känslan för det så var det som att cykla.
Hammar är ett grymt bra flygställe och bjuder på utmaningar för både nya och gamla flygare. En gammal räv inom flygningen tipsade mig om att vid start på Hammar eller helt enkelt när det blåser så att vingen flyger på marken, så kan man bara böja sig ner och plocka upp speedbaren. Genom att dra den utmed benen och luta sig framåt så har man snabbt kontroll på vingen och kan balansera den med full kontroll. Om vingen vill lyfta i ena änden så kan man enkelt trampa ner speedbaren i den ände som den lyfter. Markhantering i lite hårdare vind runt 9-10 m/s tillsammans med en hjälpande instruktör eller flygkompis är guld värt för tryggheten med vingen.
Flygningen blir lite mer avslappnad när du vet att du kan hantera vingen med lätthet då du landat även fast det blåser. Är man rädd och har svårt att hantera vingen vid start och topplandningar, så påverkar det så klart flygningen negativt. Som vid all friflygning så är vinden ofta ett problem då den gärna blåser för mycket, för lite eller åt fel håll. Så därför skaffade jag mig ytterligare licenser och då i FLPHG så att tillfällena blir fler.
Att flyga motorsele är läskigare än det ser ut. Nä, skojar bara! Det ser läskigare ut än det är. När instruktören Jorgos drog på motorn för att varmköra på backen, så backade jag typ fem steg och kände mig lite tveksam inför uppgiften. Jag kan dock säga att med hjälmen på huvudet och fastknäppt i selen så kändes det helt okay. Antar att motorljudet dämpades lite av hjälmen och fokus tog över. Jag har nu gått färdigt utbildning i FLPHG och köpt mig en motorsele. För mig har motorsele minskat frustrationen över att vädret inte alltid är rätt för friflygning och jag kan varmt rekommendera det till dig som funderat på det.
Jag köpte en ICARO Piuma i våras och har flugit den mycket i sommar. Det är en vinge jag varmt kan rekommendera även till nya hängflygare. Den har en fantastisk handling och är en trygg vinge. För mig har den varit som en dröm, jag ligger i underkant på ikrokningsvikt och kan enkelt flyga i 10- 13m/s på hang. Den är lätt att hantera både på marken och i luften och det är ju precis det en nykläckt flygare behöver. Hängflygning är en sport som är lite extrem på många sätt och för att få komma upp i luften så tar jag alla tillfällen som bjuds när familj, väder och vind varit överens om att det är flygdags. Detta är särskilt viktigt i början, då känslan ska växa fram och ge trygghet och säkerhet i flygningen. Flygningen innebär en fin gemenskap och det är ett härligt häng ute på våra startplatser. De olika Facebook-grupperna Hängflyg och FLPHG är även de roliga att vara med i och där tipsas det om flygdagar, flygställen, utbildningstillfällen mm. Håll drömmen vid liv och fånga tillfällena så ses vi i luften. Det är helt klart svårslaget att få surfa fram i 3D.
Text och foto: Nils Johansson
Tidigare publicerad i Hypoxia 4/2018
