Jag har funderat på att prova på att tävla en längre tid och när jag under våren fick nys om att Thomas Hylander och Tommy Nilsson skulle åka på tävling i Italien i slutet av april hängde jag på.
Resan startade hemifrån Eskilstuna klockan nio på lördagsmorgonen och mötte upp Thomas och Tommy på flygfältet i Skånes Fagerhult efter lunch. Totalt 26 timmar senare var vi på plats i Meduno. Hängflygresorna brukar innebära nattkörning i skift där man turas om att sova så gott det går i bilen. Här kan jag väl direkt avslöja att jag är lite avis på skärmflygarna som kan ta flyget ner i Europa utan en massa krångel. Meduno är ett flygställe som länge varit lite i skuggan av Bassano del Grappa och Feltre, men som man nu ville pusha lite för. Nästa år går för-VM här och året efter kommer VM i hängflyg att arrangeras här. Meduno ligger precis på gränsen mellan alperna och det italienska plattlandet, ganska nära Slovenien. Rätt fränt att stå på starten och titta ut över slätten, och när man sedan vänder på sig ser man bara en massa höga vassa berg så långt ögat når. Thomas och Tommy är skeptiska till att vi ska få flyga första dagen, men jag är en obotlig optimist och lyckas övertyga dem. Väl uppe på starten är det svinkallt och min flyglust avtar dramatiskt, men de andra påpekar att det var jag som prompt ville flyga första dagen så det är inget att välja på. Jag kollar lite på skärmflygarna var det verkar lyfta och sedan sticker jag åt vänster direkt efter starten. Jag har väldigt svårt att komma upp över starten och efter tjugo minuter står jag på backen igen medan de andra seglar omkring uppe över starten. Surt.
PÅ MÅNDAGEN HÄNDER samma sak igen. Nu är jag dock lite mer på hugget och får lift med en schweizare upp till starten igen och den här gången svänger jag till höger direkt efter starten och nu kommer jag upp ordentligt. Skön revansch med ett tvåtim – mars-flyg, sitter som en smäck! Det är inte så mycket hängflygare i luften, men desto fler skärmflygare. Stället passar bägge typerna av flygning bra och det är egentligen bara på landningen det kan vara lite trångt. Där är det fint ordnat med pub och det går en shuttle till toppen med jämna mellanrum. Det finns även möjlighet att campa vid flygcentret, men Tommy hade hittat ett väldigt fint boende åt oss inne i byn. 214 Euro per person för åtta nätter inklusive frukost och kaffemaskin gör att vi skippar nomadlivet i tält den här gången. Undrar just om man börjar bli soft? B&B’t hette Vanin, rekommen – deras! Tisdagen är officiell träningsdag, men nu blir vädret sämre. Tommy, Thomas och jag roar oss med att åka runt och titta på landningar i regnet. Tommy hade klagat på att det var kallt om händerna i molnbas. Jag hade ett par motorcykelhandskar och hade inte frusit, så det blev raskt bestämt att vi skulle åka på en inköpstur. Vi lyckas hitta en välförsedd outlet för motorcykelkläder. Tommy hugger en intet ont anande försäljare och efter en timmes provande hittar han rätt. Tror han. För då gör Thomas en taktisk miss och frågar om inte de elektriskt uppvärmda vantarna skulle kunna vara ett alternativ? Tommy är i grunden elektriker så ett sådant förslag går ju inte att stå emot. En timme senare är förhöret med försäljaren färdigt och det blir affär.
ARRANGÖRERNA HAR SATSAT STORT på evenemanget med ett stort mässtält där sponsorerna kan visa upp sig och sälja diverse produkter som öl, lokala matprodukter, sportkläder, vin och ge allmän turistinfo. När vädret blir dåligt bjuder arrangörerna verkligen till och det märks att de vill att gästerna ska trivas trots vädret. Under två dagar arrangeras studiebesök/vinprovning hos en vinproducent, ölprovning på ett bryggeri och sist ett besök på ett museum över den lokala knivtillverkningen. Här tillverkades minsann både Rambos kniv och Bravehearts svärd. På torsdag är det officiell pilotbriefing i något som jag förstår är stadshuset, och man har lyckats få dit inte mindre än två borgmästare från de båda grannkommunerna. Båda håller långa invigningstal på italienska, översättningarna är betydligt kortare… Just det här med att blanda in grannkommunerna är ett lyckodrag. De ställer upp med bilar och personal för transport av vingar och piloter både upp till starten och till alla utelandare som ville bli hämtade. Man betalar bara fem Euro per resa och sedan kan man ställa sin egen bil på landningen och behöver inte tänka mer på transporterna. Om man landat ute skickar man bara sin position på appen ”Whatsapp” och sedan kommer det transport efter en stund. Otroligt smidigt. Under hela tävlingsveckan passerar en jämn ström av skolbarn i varierande åldrar som får se på hängflygvideos och lyssna på föredrag i mässtältet. Piloter berättar om hur flygningen går till och lärarna är med på noterna. Snacka om att bygga upp en framtida bas av potentiella piloter. Här har vi i Sverige lite att lära. På fredagen blir det träningsdag. Det är fortfarande relativt dåligt väder och det blåser upp en del med regnmoln som driver in mot starten. Inte många startar, men en av dem som gör det är österrikaren Wolfgang Zeiss. Rätt vad det är stiger han upp genom ett moln och försvinner. Vid flygcentret två timmar senare landar en lycklig ”Wolfi” och berättar om ett episkt flyg. Han har lyckats flyga upp mellan molnlagren och hamnat i snöfall från molnen ovanför. Lite väl häftigt för min del. Ingen av oss svenskar startar. Sedan kommer regnet. På lördagen är äntligen vädret på vår sida och första tävlingsdagen är ett faktum. Varje tävlingsdag följer samma rutin: först lastas vingarna på transporten, arragörernas matpaket hämtas och sedan är det dags för briefing i mässtältet. Efter den tar man sin sele och sätter sig i bussarna som går upp på berget. Väl där har vingarna oftast redan kommit fram så då det är dags att rigga. För att det ska flyta så smidigt som möjligt har man ordnat två starter. En på den vanliga rampen och en som ligger 2-300 meter upp längs åsen vi startar från. Man smörar en del för toppiloterna för det bestäms att världsrankingen ska avgöra vilka som slipper bära vingarna till den högre starten. Även tjejerna slipper omaket med att släpa utrustning. Och det ska de vara glada för, för den backen kommer jag inte att glömma på ett tag. Först upp med vingen, sedan en andra runda med sele och övrig flygutrustning. När man väl har riggat är det bara att knalla ner igen för slutlig briefing.
EFTERSOM DET ÄR MIN FÖRSTA TÄVLING är jag anmäld till sportklassen (kingpostvingar), medan Tommy och Thomas tävlar i Open (toplessvingar). I sportklassen är vi bara fem piloter. En ryss som gjort fem tävlingar och sedan tre italienare och jag som är totala noviser på tävling. Men banansvarige lägger sträckor som är väldigt bra anpassade för oss nybörjare och dessutom startar vi en halvtimme efter Open-klassen, så vi slipper slåss i startgagglen. Skönt också att det nästan bara är sträckor med landningar inom räckhåll. Tommy och Thomas har det lite kämpigare i Open med framför allt landningarna. Sedan flyger de längre sträckor också. Första sträckan går bra till att börja med. Tror jag. Jag har lånat en GPS av Thomas och det visar sig vara ett stort misstag att inte öva med GPSen innan tävlingen för jag gör många missar eftersom jag inte förstår fullt ut hur den visar och växlar mellan turnpointsen. Jag råkar flyga in i startcirkeln för tidigt då jag tror att den ligger längre ut från start än den gör. Så det blir nästan inga poäng alls för mig. På väg mot andra TP slår molnen igen himlen runt mig och jag får svårt att hitta lyft. Jag har sett ut ett lämpligt fält att landa på i utkanten av en stad men jag tänker att det kanske släpper lite över stan så jag tar en sväng in över den. Det släpper lite smått här och där men det är svårt att komma upp. Så i praktiken ligger jag och nollar i små elaka blåsor på 600-700 meters höjd i en halvtimme. Sedan tröttnar jag lite och drar iväg för att testa över en fabrik bortom landningsfältet. Det fungerar såklart inte så jag tvingas göra min första utelandning i Italien. Tio minuter senare kommer ryssen neddimpande på samma fält och efter ytterligare tio minuter kommer en av toppiloterna i Openklassen och landar på samma fält. Efter ytterligare tio minuter spricker det upp och solen skiner för fullt igen… Hade jag bara haft bättre tålamod och legat kvar över staden så kanske? Lärdom: Ge aldrig upp. Thomas landar vid målet efter ett fysiskt jobbigt flyg och Tommys vantar fungerar enligt uppgift bra i fyra timmar 🙂
DAG TVÅ BESTÄMS DET ATT VI i Sportklassen ska flyga samma sträcka igen i och med att ingen gått i mål första dagen. Vis av gårdagens miss tar jag en något annorlunda väg och kommer in högre på berget efter första dalhoppet. Både bra och dåligt visar det sig. Bra för att jag hittar lyft nog att fortsätta. Dåligt för att jag flyger in i en senare TP vilket gör att GPSen hoppar fram till den istället och det är omöjligt få den att hoppa tillbaka till rätt TP. Jag scratchar ganska länge i elaka små bergsblåsor på nästa berg och jag tror ett tag att det ska vara över även denna dag, Men efter en stund får jag tag i en blåsa som tar mig hela vägen upp till bergets topp och vidare upp i molnbas. Jag vet ungefär var TPn ligger så jag går ut över dalen och gör ett stort svep över området där jag tror att den ligger. Sedan flyger jag via några säkra termikställen (som jag hittat på ditvägen) tillbaka till starten och tar de andra punkter – na. Efter ett rejält fysiskt flyg på 3,5 timmar landar jag överlycklig men väldigt trött på landningen vid mål. ”Goal” för första gången i mitt liv, en härlig känsla. Eftersom det är lördag och man har gjort mycket lokalreklam är det massor med folk på landningen. Så fort jag landat kommer det et tjugotal skolungar som vill ha autograf på sina pappersplan och drakar. Inte utan att man känner sig lite som en stjärna i det läget, helt otroligt! När ungarna har fått sitt kan jag äntligen knäppa loss mig från utrustningen och pusta ut. Senare visar det sig att jag har bommat turnpointen över dalen med cirka 200 meter så resultatet i tävlingen blir minst sagt klent. Men jag är lycklig ändå, det var trots allt ett svårt och långt flyg som jag hade klarat utan att landa ute. Hur gick det då de andra? Till att börja med pajar linan till Tommys dragkedja när han ska stänga selen efter starten vilket resulterar i att han får flyga med öppen sele i fyra timmar. Nu fryser han om fötterna istället för händerna. Därför är hans fötter inte riktigt med på noterna vid landningen som slutar med lite gräsiga knän. Både Thomas och Tommy landade i mål och får också uppleva autografskrivandet. Tyvärr tog de sig inte runt hela banan. Vi svenskar dominerade inte direkt. Däremot är vår granne, norrmannen Olav Oppsanger, på hugget. Efter att ha gjort en våldsam tuckning i den starka termiken ligger han på rygg i seglet och tittar upp på blå himmel. Efter en stund vrider vingen sig rätt i luften och Olav biter ihop och tar sig ändå in på en tredjeplats för dagen. Hårt. Måndagen är reservdag som arrangören väljer att använda då tidigare dagar regnat bort. Nu får vi nya sträckor att flyga. Openklassen får återigen en sträcka över ett område med begränsat antal landningar vilket bekymrar Thomas och Tommy en del. I Sportklassen ligger första TP långt inne över ett berg med obefintliga landningar på vägen. På briefingen får vi noggranna instruktioner om att tanka minst 1800 meter innan vi korsar området fram till berget och sedan minst lika mycket på vägen tillbaka. Enligt banläggaren ska det alltid lyfta på berget där punkten ligger, men det känns ändå lite pirrigt att ge sig ut över den oländiga terrängen. Här gör jag återigen ett taktiskt misstag. Jag tar fel på starttiden och blir väldigt förvånad när de andra plötsligt sticker mot berget medan jag ligger kvar och kurvar i molnbas. Lärdomen här blir att ta med skrivbar tejp så man klan notera viktiga saker på speedbaren innan start.
VÄL UTE PÅ BANAN flyter det på bra. Vid berget hittade jag stark termik som tar mig upp till molnbas på nolltid. Ligger mellan 5-6 m/s i stig hela vägen. Sedan blir det speed tillbaka till starten. Här skiter det sig igen med GPSen då banan är lagd så att vi flyger fram och tillbaka över området vilket återigen ställer till det för mig då jag missar en TP. Eftersom det blir mycket fram och tillbaka mellan starten och landningen på slutet kan man flyga över åsen och utnyttja de ställen där man vet att det finns starka lyft. Jag skippar flera gånger svaga blåsor och speedar vidare mot ställen där jag vet att det fanns mer att hämta. Sista delsträckan är finalglidet tillbaka till landningen. Här bommar jag grovt och kommer in på 1300 meter över landningen. Inte så optimalt kanske, men bättre än att landa ute. Återigen en nyttig lärdom. På landningen är det återigen mycket ungar och arrangörerna flyger omkring med en drönare och filmar landningarna från luften. Efter helgen släpps flera oerhört proffsiga filmer från eventet. Sök på Spring meeting 2017 så kommer du förhoppningsvis att hitta filmerna. Både Thomas och Tommy landar ute igen så det tar en stund innan vi kommer iväg. Vi hade hyrt B&B en dag extra för att kunna ta en dusch innan hemfärd. Den dagen behöver vi dock inte betala för. Jag kan som sagt inte annat än rekommendera Vanin B&B. Efter 26 timmar i bil är jag åter hemma, trött men belåten. För dig som inte har tävlat förut, se till och testa! För man lär sig så otroligt mycket mer på tävlingsflygning än när man bara håller sig i tratten. Haka gärna på några andra mer erfarna piloter första gången så förklarar de gärna hur allt funkar. Det är ganska mycket att hålla rätt på, men inte oöverkomligt. Och även om jag kom tvärsist i min klass fick jag en helt fantastisk vecka i Italien.
Text & foto: Jan Dersjö
Kopierat från Hypoxia 2/2017
