Termikflygcentrum för Skånes Drakflygklubb

ESMF – SKÅNES FAGERHULTS FLYGPLATS

Sedan 2006 har Skånes Drakflygklubb sin bogserverksamhet förlagd till Skånes Fagerhults flygplats, ESMF, i nordvästra Skåne, nära gränsen till Halland och Småland. Här bedrivs flygbogsering med trike. Vinschning har förekommit sporadiskt, framförallt i samband med skolning, men fältet är för kort för att man vid markbogsering ska nå den höjd som krävs för att lätt kunna ansluta till termiken.

Flygplatsen anlades under 1930-talet som en av flera hjälpflygplatser åt postflyget på rutten mellan Stockholm och Malmö. På den tiden navigerade man nattetid efter optiska flygfyrar som var placerade längs rutten. Syftet med hjälpflygplatserna var att flygplanen skulle kunna landa ifall man råkade ut för dåligt väder eller fick andra problem. Under kriget blev flygplatsen ett beredskapsfält och Flygvapnet hade fyra lätta bomplan, troligen av typen B4 Hawker Hart, stationerade där under en period. Personalen bodde i baracker vid fältet. På kvällarna placerades det ut ”spanska ryttare” på fältet för att förhindra främmande flygplan från att landa nattetid. Enligt ögonvittnen rullades dessa bort en kväll och andra indicier som kraftigt flygplansbuller på natten, remsor av aluminiumfolie (chaff) som hittades på marken morgonen därpå samt en mobil banbelysning i udda färger har medfört spekulationer om att flygplatsen utgjorde ett nödlandningsfält eller brytpunkt för de allierades bombflyg på väg till och från sina mål i Tyskland.

Men man vet inte så mycket om detta, då det mesta kring flygplatsen var hemligt under krigsåren. Inte så långt därifrån vid vägen mellan Skånes Värsjö och Vittsjö störtade en Lancaster. Minnesmärke i form av bomplanets propeller är uppsatt vid vägen. Under 1970-talet anordnade Ljungbyheds flygklubb segelflygläger på fältet och det var då som jag, sittande på farsans axlar, kom i kontakt med flyg för första gången. Många år senare, när vi var ute på fältet och bogserade, landade det en segelkärra från Ljungbyhed där. Det var en gammal LS3:a, och den såg precis ut som segelflygplanen jag sett här som liten pilt, vilken flashback!

Flygplatsen ägdes av Luftfartsverket fram till början av 2000-talet då man sålde ut alla sina mindre flygplatser. ESMF köptes av en maskin- och flygintresserad privatperson från Markaryd.

Drakflygklubb hyr numera fältet samt hangarplats för bogsertriken av honom. Klubben står även för en del av underhållsarbetet på flygplatsen. Samarbetet med flygplatsägaren fungerar mycket bra. Några privatägda ultralätta flygplan samt en LSA (Light Sport Aircraft) har på senare tid varit stationerade på flygplatsen i olika omgångar, men här bedrivs för närvarande ingen annan klubbflygverksamhet. Ofta landar det flygplan som kommer från annat håll, allt från närliggande klubbar till gästande flygare från kontinenten.

Flygplatsen är idealiskt för hängflyg. Det har fyra stråk, 35-17 och 09-27 med banlängd på 590 respektive 500 meter, vilket gör att man kan starta och landa i alla fyra väderstreck. Start i västlig riktning försöker vi dock undvika då det är höga träd och dåligt med öppna fält direkt efter start. Stora ytor utanför stråken gör att det finns gott om plats att landa en hängglidare i vilken riktning som helst utan att komma i konflikt med en landande bogsertrike eller annat flygplan. Även om flygplatsen ligger på en mosse består de översta marklagren av mycket sand och grus som gör att vatten lätt rinner undan och att marken snabbt värms upp och genererar termik. Mycket skog runt om hjälper också till att generera bra termik. Fedingesjön som ligger precis söder om fältet är dessutom en riktig termiktrigger. Luftrummet är fritt upp till FL95 (ca 2 900 m) över flygplatsen samt norrut och österut, så det är i denna sektor de flesta banorna läggs vid tävlingar eller annan distansflygning. Söderut och västerut är luftrummet begränsat av Ängelholm, Ljungbyhed och Malmö TMA.

Finns det inga nackdelar med ESMF då? Jodå. Skogen är inte bara en fördel, träden är höga och genererar turbulens om det blåser, speciellt om vinden kommer från nordväst. Då kan det bli kraftiga rotorer. Vi har havererat en trike i samband med bogserstart bana 27 på grund av detta. Numera bogserar vi aldrig på bana 27 (västerut) om västvinden har minsta lilla inslag av nordväst i sig. I så fall är det bättre att starta på bana 35 (norrut) med sidvind. Vind från västsektorn är inte det bästa, medan vind från ostsektorn inklusive rak nordlig och rak sydlig vind är mycket bättre. Nordvästlig vind har dessutom en tendens att ge sjöbris, speciellt på våren. Detta beror mycket på Laholmsbuktens och Hallandsåsens utformning.

Man ser ofta hur sjöbrisfronten har samma form som bukten. Sjöbrisen brukar slå till omkring klockan 15 om det är sådant väder. ESMF ligger ungefär 30 km fågelvägen från kusten och det blir i princip aldrig sjöbris vid ostliga vindar. Max medelvindstyrka för flygning brukar vi generellt sätta till omkring 3 m/s oavsett vindriktning och vindbyarna får inte vara tvåsiffriga enlig SMHI landväder-prognos. Visar prognoserna mer vind brukar det bli för turbulent för att starta och landa på fältet. Om vinden är sydlig till sydostlig blir det inte lika turbulent, varför vi ibland kan acceptera lite mer vind från dessa riktningar. Eftersom luftrummet är fritt norrut och österut är det i dessa riktningar de flesta sträckflygningarna görs.

Det är mycket skog i området men det finns öppna fält insprängda lite varstans så är bara molnbasen inte alltför låg är det inte några större problem att flyga sträcka. Molnbasen brukar vara högst på våren och försommaren, 2 000 meter eller däröver är inte ovanligt. Den högsta höjd jag fått över fältet är drygt 2 400 meter. Fältet ligger på gränsen till Småländska höglandet och bara lite längre norrut brukar molnbasen höja sig ytterligare. 2 800 meter har rapporterats i samband med sträckflygning. Normalt brukar molnbasen variera mellan 1 000 meter och 2 000 meter.

Varje år arrangerar Skånes Drakflygklubb en tävling, Skånes Fagerhult Open, som brukar locka deltagare från hela södra Sverige. Det är en tävling i distansflygning enligt FAI regler, men den har ingen FAI status. Tävlingens syfte förutom att ha kul och flyga sträcka med samordnad upphämtning är att locka nya piloter till att börja tävla. Tävlingen brukar äga rum fyra dagar i samband med Kristi Himmelfärdshelgen eller Nationaldagen. Under denna period brukar vädret visa sig från sin bättre sida. Det har hänt att hela tävlingen fått ställas in, men det har också hänt att det varit bra flygning i tre av fyra dagar, senast 2016. I snitt brukar det bli två av fyra möjliga flygdagar. Det stora problemet här i söder är just vädret och då framförallt vinden. Det är ofta det är för blåsigt, vilket ger kraftig turbulens med all högväxt skog.

Två svenska rekord har satts från fältet, båda i kategorin Out and Return. 2007 satte Andreas Ohlsson i samband med tävling första rekordet, Skånes Fagerhult – Guddarp, strax söder om Feringe, tur och retur, 131 km. Fem år senare i juli 2012 putsade Håkan Anderson Bernardo rekordet och flög sträckan Skånes Fagerhult – Feringe tur och retur, 136,7 km. Snart börjar det med andra ord bli dags igen! Faktum är att det är fritt luftrum hela vägen till Ålleberg, så det är fullt möjligt att flyga från ESMF till Ålleberg eller omvänt. Sträckan blir då nära 200 km, men det räcker inte för att slå det svenska rekordet för öppen distans som är 255 km. Då får man fortsätta förbi Ålleberg.Många piloter från andra klubbar har kommit och flugit med oss både i samband med tävling och under vanliga flygdagar. Jag hoppas det ska fortsätta så och ni som ännu inte varit här kanske kan se denna artikel som en liten aptitretare och guide till hur det är att flyga termik från ESMF.

Text & foto: Thomas Hyland
Tidigare publicerad i Hypoxia 4/2017

About the author