De mest erfarna av våra hängflygpiloter har sedan 1975 sett sporten komma, gå och nu gradvis återkomma. De har också sett hela utvecklingen av skärmflygningen. Det gamla uttrycket ”playground in the sky” har besannats. Sommartid ser det häftigt ut på våra hang med alla skärmar och vingar. Men med den stigande populariteten av våra sporter och alla nya piloter ökar också risken för tillbud i och med att vi flyger på så olika sätt.
Då vi förutsätter att alla känner till att högeregeln gäller på våra hang, så är det inte bara de olika flyghastighetera som skiljer sig åt. Även känsligheten för turbulens är en viktig faktor. Mycket har hänt inom skärmflygutvecklingen. Idag finns det små snabba skärmar som klarar av lika starka vindar och hastigheter som moderna vingar. Det finns även tävlingskärmar med höga sidoförhållanden som gör dem extra känsliga för turbulens när en annan skärm eller vinge passerar för nära.
HÄNGFLYGARE BEHÖVER STORT STARTOMRÅDE I senaste Hypoxia kunde vi läsa mycket om säkerhet och arbetet som görs för att minska på olyckor och risken för olyckor inom skärmflygningen. Man vet att gästande piloter från Europa är överrepresenterade när det gäller okunskap om vilka regler som gäller på våra lokala hang. Ett större arbete har påbörjats, med tydlig information på hemsidor och även skyltar på flera språk. Däremot nämns inget om risken för tillbud framför startområdena på våra flygställen, speciellt vid de lägre kusthangen. Vi som flyger vinge behöver ett ganska stort område för att ta oss upp på trygg höjd, speciellt i marginella förhållanden. När vinden är svag behövs närmare 100 meter på varje sida om starten för att kunna ta sig upp med vinge. På mindre hang får man väl därför försöka turas om, men på ett hang som till exempel Hammars Backar som är fyra kilometer brett borde det väl inte vara några problem? Som hängflygpilot får man ofta frågan från skärmflygarna om varför vi inte kan flyga i marginella förhållanden. Det kan vi alltså men vi behöver som sagt bara lite mer plats. Vissa tycker till och med att det är riktigt roligt att flyga i marginella förhållanden.
TRÅNGT FRAMFÖR STARTERNA Men det händer ofta att det blir problem då många piloter, både vinge och skärm, gärna vill ligga och flyga precis framför starten. En skärm tar upp en ganska stor volym i lufthavet då piloten hänger långt under skärmen. En del skärmar flyger dessutom långsammare än en vinge. Särskilt om skärmen kommit upp en bit i luften och följer hangkanten för att plocka höjd. En erfaren skärmflygare brukar man kunna se när han ska svänga medan nybörjare är mer oberäkneliga. När man inte vet på förhand vilken erfarenhetsnivå piloterna i närområdet har, väljer man att ofta inte starta. Men om alla kunde respektera att vi hängflygare behöver ett extra stort startområde i svaga förhållanden så skulle fler kunna starta på ett säkert sätt. När vi väl kommit upp en bit, är lyftbandet så brett att man kan göra undanmanövrar utan att riskera att tappa hanget. Hängflygpiloter ogillar nämligen att strandlanda, då det är en hel del arbete med att få upp den 40 kg tunga vingen och selen på hanget igen.
FARAN MED SKÄRMAR PÅ LÅGAN En ännu större säkerhetsrisk är det när någon vinge eller skärm pilot passerar strax under kanten framför starten. Den startande hängpiloten måste stå så långt bakom kanten för att kunna springa igång vingen att det omöjligt att se en skärm som gnetar sig förbi på lågan. Det har redan varit flera tillbud . Vi får heller inte glömma våra studenter, där standlandning och landning i ”grytan” på Hammar är en del av utbildningsmomentet och marginella förhållanden är ypperliga tillfällen att öva detta med vingar. Vi är många hängflygpiloter som anser att det måste bli säkrare på våra hang. När det är både skärmar och vingar i luften måste vi visa mer respekt för varandra, särskilt framför starterna.Fråga gärna varandra om hur motsvarande flygfarkost flyger och verkar i lufthavet och fråga gärna varandra vad man ska tänka på. Hangen är långa så håll gärna god marginal till startande flygare så blir det säkrare flygning för alla.
Text: Istvan Szatmari
Foto: Gunnar Åstrand
Underlag till text: Gunnar Åstrand, Peter Mattsson och Pierre Rosén
Tidigare publicerad i Hypoxia 1/2018
